Annandag jul heter den här dagen. Jag är urlakad, trött och ledsen. Det är vackert med snön, fåglarna är fina och roliga, jag tröstäter skorpor med smör till kaffet. Musen under diskbänken har varit igång i natt igen, utan att dö. Ingen sol idag.

Pratar med min ”lillasyster”, hon är omtänksam som ringer varje dag, med hälsningar från kusiner och vänner. Hon hade sett annonsen i DN, och tyckte den var enkel och fin.

Jag försöker komma fram till vad det är för fågel, den jag kallat sävsparv. Lyckas inget vidare.

Jag tänder ljusen på köksbordet nu när det börjar skymma, klockan är drygt tre.

Jag vinkar åt gårdens småbarn som går förbi, de vinkar tillbaka. Vägen har plogats, och verkar såphal, att döma av hur ungarna halkade fram… Jag åker ingenstans förrän på måndag, och då till Sundbyberg. Vill hämta mina bokkartonger (två kvar där) och mina kläder. Kanske tvätta den tvätt jag bar dit för ett par veckor sedan. Och packa upp påsen med Jans karantänade kläder.

Slänga en del. Kanske fråga om Anders vill ha/kan ha en del. Om två veckor är det begravning.

Nu, när klockan är nästan sju har jag ätit en räkmacka, med ägg, majonnäs blandad med gräddfil, sallad och tomater, och stenbitsrom. Mättande.

Ser ingen måne, bara att det är svart utanför fönstren. Snart går jag och lägger mig, av pur leda. Även om jag vet att det innebär att jag vaknar vid fyratiden i morgon bitti. Igen. Vill inte det här, men har inte kommit på hur jag ska få mig att sluta deprimera mig… Om en stund Rapport.