2 januari 2021 – det börjar ljusna när klockan är halv nio. Molnigt, ingen sol inom synhåll, men en full måne tidigare i det svarta. Runt noll.

Fåglarna äter sin frukost, jag har ätit min. Ljus och spis brinner. Ännu en dag detta nya år. Har just konstaterat att det är lördag idag. Tur att datorn visar både siffror och ord.

DNs och Svenskans supersvåra sudoku avklarade. Ved inne, sopor ute. Borde dammsuga under vedkorgen i köket, men ids förmodligen inte. Har tagit fram en bit lax till middag, med färdig sås till. En kommentar till min blogg, Rajanisingh skriver ”super blog” – undrar hur hen vet det?

Murgrönan i krukan med morsdagsrosen vissnar. Rosen prunkar vackert grön. Utan ros.

Promenad bort på vägen genom skogen. Fem kilometer på en timme, jag har legat av mig sedan Molly dog och jag slutade promenera… Skönt ändå, och så pratade jag med en liten …land kelpie med matte och äldre hund. Den lilla var brun och så söt, och så rädd att hon darrade. Jag fick veta att hon varit skadad och inte utvecklats som hon borde, varken till ben och ork, eller socialt. Hon får ett bra liv med den matten, även om hon kanske inte blir den arbetande hund hon är avsedd att vara. Den lilla tuggade på sin kompis som stod ut, med nöd och näppe. (Varifrån kommer de orden? Vad är näppe?)

Att det kan kännas så gott att växla några ord med en okänd människa. Sorgligt och glädjande, samtidigt.

Om nätt en vecka är det Jans begravning. Fortfarande vet jag inte vad jag kommer att säga, men de teman jag cirklar kring är heder, respekt, kärlek och tacksamhet. Och lättnad. Försöker avhålla mig från att tala om vad som ska slängas och sparas och ingå i bouppteckningen från Jans hem. Sonen och hans söner tar hand om det. En del av det som finns där betraktar jag fortfarande som mitt – men tänker inte gå in i någon diskussion kring någonting. Kläderna kan kanske komma någon till glädje, men vill sonen slänga för att bli av med det så okej. Senast jag var där var jag alldeles utmattad när jag kom tillbaka hem till mitt. Utan att egentligen ha gjort någonting. Det är utmattande att skiljas från ett liv, hans och vårt. Och att slutgiltigt skiljas från honom, även om vi juridiskt skildes för nästan tjugo år sedan.

Jag tänker att det är någon sorts ordning i det system som är allas våra liv. När Ulf och jag separerade på grund av mitt spelmissbruk, fanns Jan där. Några år senare dog Ulf, och då fanns jag där för Jan som behövde mig. Och Molly dog när det började bli så att jag faktiskt inte kunde ta hand om henne längre. Nu dog Jan, när jag inte orkade mycket längre med att försöka ge honom ett liv som var bättre än ett på ett ”boende” (hatar det ordet)..

Och vi andra lever ett tag till, förhoppningsvis. Året är nytt och blir kanske bättre än det gångna, eller åtminstone annorlunda. Nu god natt, tidigt. Läser en stund till, sedan i säng.