10 januari 2021 – det snöar. Lite, men envetet. Fåglarna har bråttom att få i sig tillräckligt med frön. Musen har hälsat på i köket även idag. Försvann in under den ena kylen, nu har jag barrikaderat nertill men lämnat ventilationsutrymme. Och det räcker nog för musen också. Såg en/den utomhus vid trappen när jag tittade ut.

Huset är dammsuget, mattorna skakade, diverse småbord omflyttade. Känns bra. Min franska starka papier maché-kvinna, som barnens kusin Ulrica gjort, har flyttat hem till mig från Sundbyberg. Nu står hon på den öppna, oanvändbara spisen i mitt sovrum. Hon är det första jag ser när jag öppnar ögonen – och kanske smittar hennes styrka av sig. Hon kan ta ner månen, så ambitiös är inte jag. Men nog vill jag gärna ha lite mera energi någonstans ifrån.

Kanske var det havregrynsgröten i morse som gav mig städenergi. Åt den med röd vinbärsgelé/-saft, går att hälla över gröten. Det var tänkt att bli gelé. Blev det inte, men användbart ändå. Och jag tyckte det var gott, gröt har aldrig varit något jag gillat förr. Nu gick den ner. Det blir gröt i morgon också.

Ved har jag också tagit in, och kommit ihåg att fälla upp vindrutetorkarna på bilen.

”Mina dagar är så långa…” – var det inte så någon klagade någonstans någon gång? Känns så för mig också just nu, dagarna är för långa. Särskilt om man som jag vaknar vid fem och inte somnar om, i alla fall inte så att det känns som sömn. Antagligen för att jag går till sängs senast nio, ofta halv nio. För tidigt det med, liksom uppvaknandet.

Jan fattas mig som en människa att bry mig om, ta hand om så gott sig göra lät, fundera över middagsmat och laga den, morra över tvätt och städning – men göra även det. Nu behöver han inte mig längre, och jag fortsätter att behöva honom. Eller något, någon. Så småningom kommer det säkert att räcka för mig att behöva mig. Ta hand om mig, bry mig om mig. Men än är jag inte där.

Kanske köper jag fogskum (eller så) i morgon för att mota mössen…