Kärlek

Jag börjar tro att de senaste tre-fyra åren med min demenssjuke ex-man har lärt mig något om kärlek. Till slut. Hans, min och vår.

Vi möttes för mer än sextio år sedan, vi skildes efter drygt fyrtio år. Därefter levde jag i tio år med ”mannen min”, en kärlek som nästan dog när mitt spelmissbruk inte gick att dölja längre. Hela tiden fanns också Jan i min värld, och jag i hans. Han tog hand om det lilla som återstod av min ekonomi, han såg till att jag inte kunde fortsätta spela på internetcasinon. ”Mannen min” kom tillbaka, ibland och utan att det var någon annan än vi som visste det.

Så dog en av våra tre söner i en olycka, och Jan var översiggiven. ”Jag kunde inte skydda mitt barn.” Vi överlevde, och vi stödde varandra.

”Mannen min” fanns också med i bilden igen, även om hans tillit till mig var tveksam. Vi älskade varandra ändå. Sista dagen i livet, för snart fem år sedan, ringde han mig på morgonen och ville veta numret till ambulans. Det fick han, och jag fick tag på hans söner så att de kunde ta reda på vad som hänt. Han och jag pratade på kvällen efter hans hjärtinfarkt och bestämde att jag skulle komma till sjukhuset nästa dag.

Klockan tolv nästa dag ringde hans äldsta son och sade ”han klarade det inte”. Jag svarade ”han klarade det” – och med det menade jag att han fått dö utan att ligga på något hem i flera år, som hans far gjort. Det var hans största rädsla.

Ungefär samtidigt började Jan och jag inse att något var fel. En demensutredning visade att han hade en vaskulär demens, en konsekvens av den stroke han haft några år tidigare. ”Mannen min” var död, han behövde mig inte. Jag flyttade tillbaka på heltid till mitt tidigare hem. Jan behövde mig.

De senaste åren gav mig och honom många nya erfarenheter. Ibland skrattade vi tillsammans, ibland grät vi. Jag lärde mig att dra på stödstrumpor medelst en blå plastpåse, att inte rygga för att han måste använda blöjor. Att tvätta i tid och otid, torka golv hela tiden, inse att den här urinen inte ser bra ut, köra fort till akuten i Norrtälje från mitt hem och lämna honom på sjukhuset för senare färd till Danderyd. Urinvägsinfektion, igen.

Därefter röntgen som visade en förändring i urinblåsan. En mindre operation för att ta vävnadsprov i slutet av november, detta coronaår. Jag körde honom till sjukhuset, hjälpte till att klä honom i sjukhuskläder, pratade med honom. Det sista han sade till mig var ”jag längtar efter dig”. Han fick en tafflig kram innan jag gick därifrån. Det var sista gången jag såg honom medveten om sin omgivning.

När jag kom för att hämta hem honom nästa dag fick jag veta att han skulle stanna. Man ville kolla hans onormala trötthet. ”Han sover nästan hela tiden, och vill inte äta, vill inte ha några mediciner.”

Besöksförbud. Till slut, en vecka in i december, fick jag och äldste sonen komma på besök, iförda full skyddsutrustning. Då hade man konstaterat att han hade covid19. Jag testade mig när vi fick det beskedet, och även jag var positiv. Jag hade inga sjukdomssymtom, och som tur var hade jag varit ensam hemma de här veckorna, och kanske inte smittat någon.

Jan fick syrgas på sjukhuset, eftersom han inte klarade att syresätta blodet tillräckligt. Han var lugn där han låg, tycktes inte ha ont, men han var knappast medveten om att vi var där. Jag pratade med honom, tror inte han hörde eller förstod vad jag sade. Han höll hårt i min hand. Jag stannade en stund efter att vår son lämnat sjukhuset. Tog adjö, efter ett långt liv, mest tillsammans, men också isär. Vår yngste son kunde inte komma till sin pappa, eftersom hans vän varit cancersjuk och är infektionskänslig.

Nu har familjen begravt honom, min man och vän sedan jag var sjutton år, deras pappa, svärfar och farfar. Det var bara vi i kapellet vid Lötsjön. Äldste sonen hade valt musiken – Magnus Uggla ”Jag och min far”, Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”, Mando Diao ”Strövtåg i hembygden” och Laleh ”En stund på jorden”.

Det här sade jag, till Jan och till oss:

”Vi har fått våra kroppar, för att anpassa oss till vårt liv på jorden. När vi reser vidare, behöver vi inte våra kroppar längre.” Ett citat jag hittade någonstans, det lär vara ett talesätt bland ”nordliga folk” – vilka de nu är.

Vi som är här idag är också nordliga. Jag tycker om tanken vi inte behöver våra kroppar när vi är döda.

Nu är Jan död och behöver inte sin kropp längre.

Vi är här för att ta farväl. Jan kommer alltid att vara med oss på något sätt, på vars och ens sätt, i våra minnen. Jag minns den man jag blev förälskad i 1959, hur vi rodde fram och tillbaka över Trälhavet mellan Resarö och Stensnäs, där jag sommarjobbade. Fjorton dagar som bestämde vårt liv tillsammans.

Jag tror, vill tro, att Jan hade ett mestadels gott liv under de nära 85 år han levde. Det svåraste i hans liv var när Mats dog. Och för mig finns hans kärlek till söner och barnbarn i hans förtvivlade ord ”jag kunde inte skydda mitt barn”. Han försökte. Mats dog ändå.

Vi skildes för nära tjugo år sedan, men vi förblev alltid varandras bästa vänner. När jag behövde hans handfasta stöd efter separationen från Ulf på grund av mitt spelmissbruk – fanns han där. När han behövde mig och Ulf var död, fanns jag där. På något sätt har en cirkel slutits. Vi älskade varandra också när vi inte längre var gifta.

Nu är Jan bortom det vi vet någonting om, det är bara hans kropp som ligger i den här kistan. Han är inte där. Min bästa vän, er pappa, svärfar, farfar, han är någon annanstans. Han finns i oss alla, i söner och barnbarn i form av gener och arv. I våra minnen. Jag hoppas att ni alla ärvt något av hans heder, hans pålitlighet, hans humor, hans trofasthet. Han var en rättskaffens man, alltid.

Jag är tacksam att vi fick ha honom. Att han och jag fick några år tillsammans igen, också det här sista konstiga året, att vi kunde vara på landet och träffa vår granne. Att hans syskon och syskonbarn kom och hälsade på i somras och att yngste sonen kunde komma upp emellanåt på distans, i Sundbyberg. Annars var det Jan och jag. Och vårdpersonal någon gång.

Det blev tungt.

Därför är jag lättad att Jan fick dö på Luciamorgonen i fjol. Det var dags. Varken han eller jag hade orkat så mycket längre. Han slapp hamna på ett mer eller mindre bra boende, utanför sitt hem. Jag slipper våndas över att jag blev irriterad och frustrerad. Han slipper mig och mitt tjat. Han har fått frid. Han sov sig in i döden, utan ångest, utan plågor. Stilla.

Nu är han fri – och det är jag glad för. Vila i frid, Jan, och tack. Snart ska vi gravsätta dig bredvid Mats.”

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Kärlek

  1. bergalott skriver:

    ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

  2. Ulrika skriver:

    😓🙏🏽💙

  3. Louise Baumgärtner skriver:

    ❤️❤️

  4. Kristian skriver:

    Tack för en fin och starkt berörande text! Fin musik ni valt jag ska lyssna igenom den med ett ljus tänt för Jan.

  5. midsommarros skriver:

    Det var en vacker berättelse❣️ När ni 1959 ”rodde fram och tillbaka över Trälhavet”, då var jag tre år ”gammal” tänkte jag när jag läste 😊 Jag har sagt det tidigare o säger det igen, att jag beundrar dig, hur fint du tagit hand om dina barns pappa. Det jag läst om i din blogg, vet inte om jag skulle klarat av det. Det är inte underligt att orket efter allt tryter, nu gäller det för dig att ta hand om dig själv, ta vara på de fina minnena och se hur en del av både Jan o dig lever vidare i era barn o barnbar. Kram❤️

  6. Gunilla skriver:

    Så innerligt och vackert.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s