Varför vill jag inte, kan jag inte, förmår jag inte acceptera det liv jag har. Nu är det mitt, det är lugnt och stillsamt, inga katastrofer jag kan inbilla mig eller förutse inom nära framtid. Ändå vill jag inte vara den jag är, vill jag inte ha det här livet. Bara ett annat, väldigt oklart hur det skulle vara annorlunda jämfört med det som är.

Om några veckor fyller jag 79 år. Många skulle inte sitta här och tycka att ett annat liv vore bättre än det pågående. Många skulle inte sitta alls. Jag gör det, jag sitter och jag skriver och jag får ont i rumpan av allt sittande – eller möjligen av vurpan för ett par veckor sedan i betongtrappen med pirran. Full av mina osålda böcker…

Dagen efter min födelsedag ska jag röntgas igen, nu handlar det om mina ”lätt utvidgade gallgångar”. De spökade redan för två (tre?) år sedan, men behövde då inte kollas mera. I mig har de antagligen ställt till det sedan dess, det jag kallat reflux. Det som gjort att jag får ont när jag ätit något – eller druckit – som inte gallan klarat av. Frukost numera havregrynsgröt med lite mjölk. Gick bra idag, gick inte bra igår.

Jag har kanske antikroppar, eftersom jag testades positivt utan symtom för covid19. Borde vara glad för det.

Men, är bara tom och ledsen, utan något som känns viktigt framöver, oavsett pandemin. Tom. Har förmodligen ”självkannibaliserat” (citerar Ulf Lundell), skrivit färdigt om mina livstemata. Det finns inget kvar. Bara resten av livet.

Kanske hittar jag ett hittills obekant tema. Just nu känns det närmast omöjligt, delvis beroende på en pandemi som inte mattas av.

Jag gör det jag ”ska” varje dag, nyss tömde jag askhinken och fyllde på fågelfrön. När jag tog fram en ny kompostpåse råkade jag ta två och muttrade för mig själv ”räcker med en” – det gjorde det inte. Musen hade bitit hål på den som hade lite diverse i sig och skulle slängas. Den nya påsen fick gömma den trasiga, och jag hämta ännu en påse. Den musätna är slängd.

Fortsätter jobba någon timme även idag med kundmanuset. Och läser fortfarande Beach Music av Pat Conroy. Den är bra, men så späckad med innehåll att jag bara orkar några sidor i taget, ovanligt för min del.

Nu har jag just kokat torrt ett ägg, tänkt till middagen. Den kastrullen har gjort sitt, liksom ägget. Får skylla på kundmanuset. Det luktar rök lite lätt från den läckande spisen, och vidbränt äggskal. Vädrar. Det är den sextonde januari 2021, och jag inser att en gammal vän fyller år idag. In på FB och gratulera. Gjort.

Trodde jag skulle vara med i Ann Ljungbergs ”kärleksutmaning”, men föll på installationen av den app som skulle användas. Instruktionerna fungerade inte, för mig. Kanske för någon annan. Nu skippar jag den utmaningen, men jag fick något skrivet i alla fall. Blir ganska less på tekniska struligheter när jag trots allt tänder på något. Har alltför ofta varit så när jag haft kontakt med Ann L. Nu är det för all del några år sedan, men trist att uppleva det igen.

Får en kommentar om att hon förtydligat informationen – får se om det fungerar, när jag väl testar. Inte nu.

Kanske kollar jag söndag klockan tio, då hon har någon sorts öppen kontakt på FB kring detta.

Det gjorde jag, hade lyckats installera appen och hängde med ett tag, tills alltihop inte fungerade igen. Då gav jag upp, liksom vännen A-lott i Västerås.

Nu har jag tagit in ved, och matat fåglarna. Mycket snö att pulsa i. Skalat potatis och ett par morötter till potatismos, så småningom ska jag steka några färdigköpta köttbullar till. Och sallad, kanske röd spetspaprika. Har redan ätit gröt, klockan sex då jag gav upp försöken att somna om, två smörgåsar med plommonmarmelad till fikat lite senare, valnötsbröd. Mellanmål på eftermiddagen fyra egengräddade tunnpannkakor… Alltihop gick bra att äta.