Jag har suttit med kundmanus hela dagen, läst det hela en gång, går nu igenom för att se att det finns konsekvens i tilltal (ni/du), och annat. Hittar en del som jag missat… Fortsätter i morgon, nu orkar varken hjärna eller rumpa mera.

I förmiddags tog jag ut den stora mattan som annars ligger på köksgolvet. Lyckades lyfta det tunga köksbordet och få undan mattat, utan att pusslet föll i golvet. Ut i snön med mattan, dunkade på den med en borste och fick kanske bort lite damm. Jag kan åtminstone välja att tro det, nu ligger den på plats i köket igen. Minns ni syrrorna mina, hur vi kånkade hem den från London och hur förvånade säljarna var över att en av oss talade turkiska och förstod vad de sade. Mattan hänger med än.

Plockar ihop sådant som ska med till Sundbyberg i morgon, bland annat alla flyttkartonger jag hade i källaren. Och lite tvätt igen, hoppas på ledig tvättstuga. Stannar över helgen, vi ska försöka tömma lägenheten så gott vi kan, hela gänget. Mäklaren rekommenderade att lägenheten töms före visning. Bouppteckningen kanske också kan skrivas under i helgen av dödsbodelägarna (av vilka jag inte är en) så att den kan skickas in till skatteverket. Tack kära Lotta, svärdotter. Och äldsta son som håller i resten.

Jag vet att det blir jobbigt för oss alla, att plocka ner det som varit också mitt hem, även om inget av barnen bott där. Och dividera om vad som ska sparas, vad som kan platsa på landet, vad någon kanske vill ha, vad som ska slängas, eller hamna i någon av mina loppiskartonger. Någon högre makt får se till att det går att arrangera loppis i vår och sommar.

Jag bloggade med rubriken ”Kärlek” igår. En text jag hade tänkt läsa in på Time to Tell… Nu fick den bli blogg i stället, på grund av teknikstrul. Och inlägget fick 200 visningar, kärlek och död är tydligen ”attraktivt”. Idag är jag tom igen. Men jag har med glädje följt Tareq Taylor´s Matresa på SVTplay – värmen och kärleken till mat, brorsan och pappan gjorde mig gott. Och påminde om konflikten mellan Israel och palestinier, och illdåd, fortfarande.

Jag tittar in på Facebook och tröttnar fort.

Syrran skickar en bild på barnbarnet, 1,5 år gammalt – som ”tränar” med pappa på gym. Och ser alldeles totalt lycklig ut. Den ungen ser glad ut, och gör mig därmed glad, så fort jag ser en bild på henne. Har aldrig träffat henne, men hoppas på andra tider. Det bästa är att hon gör min lillasyster lycklig.