Konstaterar just nu att Postnord stannat vid brevlådorna. Innebär förmodligen att de levererar post måndag, onsdag och fredag. Tidigare kunde man lägga post som skulle skickas i sin brevlåda, och Postnord tog den med sig. Det går inte längre. Servicen blir allt sämre, och kostar allt mer.

Inte enbart portot, jag måste åka in till Norrtälje 4-5 mil ToR, varje gång något ska postas. Om jag inte kan klämma ner min post i den gula brevlåda som finns vid vägen, någon kilometer bort. Den lär ska tömmas varje dag enligt uppgift på lådan, men det stämmer förstås inte. Inte pålitligt alltså. Det blir Norrtälje fram och tillbaka.

Google vill att jag ska använda deras ”moln” eller så. Jag tar bort informationen flera gånger om dagen och vill inte. Det återkommer. Tjatigt. Just nu är jag trött på datorer och internet och allas åtkomst till allt som finns här, mitt eller ditt. Telefonen bär sig åt, datorn gör det också, kan ha med synkronisering att göra. Har försökt undvika det, men inte lyckats. Läge att byta ut både telefon och dator, ”börja om från början”? Är inte helt säker på att det skulle förändra något. Internet et al springer nog ikapp mig.

Jävlar! Vad jag saknar att ha en annan människa nära. Så gott som oavsett vem. Det är eländigt att vara alldeles ensam om allt i vardagen. Fest ska vi inte tala om, det förekommer inte längre. Men närheten till en annan levande människa, att kunna röra vid någon, bli rörd vid av någon. Det fattas. Mig och många andra, särskilt just nu, men alltför ofta annars också. Annars när livet kanske kan kallas normalt.

Drömde om morfar häromnatten. Han som inte var min biologiska morfar (? är fortfarande tveksam till det). Han stod och diskade i köket där han och mormor och moster bodde. Det hade han förmodligen aldrig gjort i verkligheten. Men synen av honom där, med händerna i diskvattnet och ett leende över hela ansiktet – det fick mig att vakna glad. Saknar honom och hans tystlåtna kärlek så. Och jag vet att jag aldrig kommer att förstå vad som fick honom att leva så accepterande och så lågmält kärleksfullt som han gjorde. Jag minns när han kom hem från Telegrafen med telegrammet som talade om att Astrid, mormors förstfödda, hade avlidit i USA. Hans gång där utanför köksfönstret på Malmgatan i Avesta. Hur jag kom att se honom vet jag inte, minns ingenting mera om hur telegrammet togs emot. Och jag vet inte ens om Astrid var hans biologiska barn eller inte. Men hon var mycket lik honom… Alla dessa hemligheter som ingen någonsin talade om…

Det är något rejält fel när ett samhälles infrastruktur och service inte längre fungerar. Politiker kanske skulle kunna ändra på en hel del, till det bättre – likaväl som de kunde ändra så mycket till det sämre.

Valet nästa år blir intressant av många skäl. Eller så blir det totalt ointressant, av samma skäl. Pandemin lär påverka fortfarande, arbetslöshet och ekonomiska konsekvenser av allt sjukdomen dragit med sig, äldrevård (missvisande ord), sjukvård – regionernas styre eller statens. De omtalade ökande pensionerna, som tycks handla om några tior i månaden för många just nu. Å, vad jag önskar att vi ”äldre” kunde göra oss hörda. Att vi ville göra oss hörda. Att vi gör oss hörda. Eller åtminstone röstar i valet, och inte på det där bruna partiet, och inte heller på de som förhoppningsvis håller på att försvinna.

Har just vädrat ut värme och rök ur köket, korsdrag mellan ytterdörr och sovrum. Spisen ryker in vad jag än gör. Det brinner friskt, OCH ryker in. Nu eldar jag inte vidare idag.

Gör inte så värst mycket annat heller. Funderar på det där med att det här är en dag som lämpar sig för att redigera. Hmmm. Jag har en massa utskrivna sidor, som säkert skulle må bra av hårdhänt redigering. Känns mest som om de består av middagsinformation, klagomål över sjukdom och annat ledsamt.

Nyss öppnade jag med hjälp av speciell tång en flaska bubbel. Richard Juhlin, Blanc de blancs, brut. Är förmodligen drickbart, en tanklös tröst denna måndag i februari. Har för det mesta en flaska bubbel i kylen, inte champagne, det har jag inte råd med. Men ändå något som bubblar och gläder mig när så behövs. Som just nu. Har som tur är en bra vakuumkork för det bubbel jag inte förmår konsumera direkt.

Mitt liv levs medan jag kollar genom fönstret vilka bilar som passerar. Den där jägarkamouflerade är förvaltarens, de vita är städbolagets. En svart van är vems? Den gamla Volvon hör hemma där borta vid slutet av vägen, hos han uppfinnaren som jag hoppas uppfinner än.

Richard Juhlin är riktigt bra.

Tisdagen är ännu gråare än måndagen. Ingen sol inom synhåll, men för all del inget regn heller, bara dis och dimma. När klockan är nio är det fortfarande så mörkt att jag har lampan tänd. Har fotvårdat mig, det var skönt. Och så har jag tagit fram smör från kylen att bli lite mjukare i kökets ungefär 17 grader. Kanske blir det bak av korintkakor (med russin) senare idag. Middag blir resten av gårdagens soppa, nu mera gryta, och laxbiten som jag hoppade över igår.

Trampar omkring i huset. Tar på mig en tröja till, fryser. Min galla retas lätt med mig, har inte ont, men känner av den. Hoppas lite Gaviscon ska hålla den i schack. Törs inte fika, ens utan kaffebröd.