Jag sitter här i mitt kök, behöver inte elda eftersom det är tillräckligt varmt ändå. Dagen har varit skön, satt två timmar i solen ute på altanen. Nu är det mörkt utanför fönstren, ljusen på mitt köksbord brinner. När solen lyste på mina fönster tidigare idag såg jag hur smutsiga de var efter vintern.

Äldste sonen skulle ha kommit hit i morgon, men fick lov att jobba oplanerat.

En kvinnlig vän i USA delar en artikel på Facebook, om ”äldre kvinnors osynlighet”. Så är det ju, kvinnor tycks bli osynliga när de blivit tillräckligt gamla. Osynligheten varierar kanske, och det handlar förmodligen både om mäns objektifierande av kvinnor, och att vi själva gör samma sak. Tills vi tröttnar, inte får det vi vill ha av männen, eller av någon annan orsak. Kanske till och med därför att vi hittar en annan inre och yttre verklighet som passar oss bättre än alla de kvinnoroller vi som ”äldre” har hunnit praktisera.

För egen del känner jag nu att jag inte vill vårda någon annan än mig själv, inte göra det traditionellt kvinnliga omhändertagandet längre. Den tiden är förbi. Eftersom jag lever ensam får jag fortsätta laga mat, tvätta och städa, alla husmorssysslorna – men också lägga till en del som männen i mitt liv hittills skött om. (Tänker dock utnyttja sonen när han kommer hit nästa gång och få hjälp att montera duschdraperistången på plats. Jag klarar det inte med mina två händer, skulle behövt minst tre.)

Jag klyver och kapar ved när det behövs, jag kan dra i eller ur en skruv med skruvdragare (när jag väl kommit på hur man laddar den). Gräsklipparen orkar jag inte längre dra igång, men numera är killarna på gården snälla nog att klippa även mitt gräs någon gång emellanåt. Än kör jag bil utan att vara en fara för medtrafikanterna.                    

Jag är tydligen inte heller någon fara för husmusen. Den sprang nyss tvärs över köksgolvet och försvann när jag började stampa och gapa. Kommer den in genom den oanvända öppna spisen i sovrummet? I morse noterade jag att den gnagt hål i den tomma kompostpåsen. Den har tydligen lärt sig att där kan finnas något ätbart, även om det numera sällan gör det. I natt ligger ett bananskal där, kanske är det också mat för möss? I så fall lär hålet i påsen vara större i morgon.

En mus som knatar över golvet är distraherande. Jag tappar den tråd jag kanske hade.

Vad handlade tråden om? Kvinnosyn, egen och andras. Faser i livet med olika perspektiv, olika viktigheter. Den större världen, och den egna mindre. Val och beslutsmöjligheter hela vägen, alla med konsekvenser. Ibland oanade och oförutsedda, ibland medvetna.

Osynlig eller inte, lever gör jag. Lagar god mat åt mig själv, har lärt mig beställa vin med mera för hemleverans från systembolaget. Skriver, läser, jobbar ibland med sådant som arvoderas. Roar mig med att sälja böcker på Bokbörsen hellre än slänga böcker. Och jag tänker se till att komma iväg på loppis i sommar, annars får det bli återvinningsstationen i Norrtälje. Med böcker (också mina egna) och diverse annat som ryms i bilen. Skrubben bågnar.

Jag drömde en gång om att leva på en båt. En pinal in skulle betyda att en annan åkte ut. Det är svårt att tro just nu när vi tömt Jans lägenhet. Idag har jag för första gången på många år putsat de silverljusstakar vi fick som lysningspresent av min mormor och morfar. De har stått i ett köksskåp hos Jan och var svarta… Nu står de på mitt köksbord med tända ljus.

Synlig eller osynlig handlar för mig idag mest om att det är jag som ska se mig. Jag som bestämmer att jag finns. Jag som sköter om mig, och tycker att jag duger också när rynkorna inte längre är rynkor, utan skrynklor. Jag som väljer att göra mig en Dry Martini en vanlig vardagseftermiddag. Jag som lever det liv jag uppfattar som värt att leva. Och som samtidigt blir både full i skratt och glad över kommentaren från den unge och vackre läkaren för ett par dagar sedan, ”du ser ovanligt pigg ut för din ålder”.