”Jag hann bli för gammal”

Måndag 8 mars 2021 – internationella kvinnodagen. Jag är redan trött på alla ”hurra för kvinnor” på Facebook.

I natt har det snöat rejält. Trist det också. Men nu lyser solen och himlen är blå, vinden verkar inte alls vara lika otäckt kall som igår. Har bara stuckit näsan utanför dörren med soppåsarna. Hemlagade bruna bönor framtagna ur frysen, tänker steka lite fläsk till och hoppas att min galla gillar det jag gillar till middag.

Borde åka in till Norrtälje och lämna Bokbörsen-böcker, men tror att jag väntar till i morgon. Vad ska jag ta mig för idag? Har inte vant mig ännu vid att enbart ha mig själv att ta hand om. Att få någon sorts struktur på dagarna återstår. Jag skriver lite, lagar mat, diskar, städar, tvättar, alla de vanliga hushållsgöromålen.

Saknar att kunna röra mig fritt, om inte annat så för att sitta någonstans och betrakta omvärlden. Det är inte nödvändigt att interagera. Tror att min förmåga att dra mig undan andra människor har blivit en andra natur under det här året, ibland är det skönt, ofta är det bara tomt.

Vem är jag när jag förmodas kunna leva ”som vanligt” igen, när den här smittan och alla restriktioner hör till historien? De senaste åren har varit tunga på så många sätt, inte enbart på grund av corona. I morse vaknade jag med orden ”jag hann bli för gammal” – en dröm där jag inte kunde göra det jag ville, jag var för gammal. Det börjar kännas så, inte varje stund eller ens varje dag, men emellanåt. Oftare än nyss.

Jag är en annan, ännu oprövad i en annan värld än den som var min för bara något år sedan. Och trots att jag är ”för gammal” är jag glad att jag slipper vara ung nu. En fråga som jag inte riktigt vågar söka svaret på är ”hur har jag bidragit till att Sverige idag är som det är”. Med det menar jag rasism, nazism, främlingshat, konspirationsteorier, obeskrivlig dumhet som vänds i våld. Girighet. Det finns inte längre någon solidaritet mellan människor – annat än i de grupper som menar sig förbisedda och kränkta, och hittar en samhörighet i det. Hat. Ondska.

Har nog glömt vilka de sju dödssynderna var – googlar: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, lättja. Religiösa synder, enligt den katolska kyrkan, framför allt under medeltiden.  Också idag?

Språket speglar nutiden. Ordet ”kränkt” förekommer  flitigt, idag är nog första gången jag själv använder det. Andra ord har mer eller mindre försvunnit. Några ålderdomshem finns inte längre (knappast några äldreboenden heller). Folkhemmet är också förpassat till historien. Pandemi har vi lärt oss, förr talade vi möjligen om epidemi. Överdödlighet har inte varit ett känt begrepp förrän nu. Idag vet de flesta att förkortningen FHM betyder Folkhälsomyndigheten. Me too – vart tog det vägen? Media översvämmas av historier om alla influencers och deras metoder att tjäna pengar. Nättroll.  Twittergrundarens första tweet auktioneras ut för mer än tjugo miljoner, dollar eller kronor ska jag inte yttra mig om.

Vad jag vill med det jag skrivit ovan vet jag inte heller. Min känsla av främlingskap i mitt land och i min värld är stark. Aldrig tidigare har jag varit rädd för vad som ska ske vid nästa val i Sverige. Det är jag nu. Då känns det nästa bra att ha ”hunnit bli för gammal” – det som händer kommer inte att göra mig illa så länge…

På bilden ovan var jag inte för gammal, då låg större delen av mitt liv framför mig. Från informationsavdelningen på Arla, förmodligen i slutet av 70-talet.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till ”Jag hann bli för gammal”

  1. bergalott skriver:

    Du har 64 följare. Hur vore det om du skulle ta och utöka antalet med att skicka iväg ett så här välskrivet blogginlägg till pensionärstidningen som börjar på P och slutar på O… ?
    Det skulle vara mumma för hågade prenumeranter för du fångar både det som är intimt och nära och ut till hela världordningen. JU!
    Så länge vi får tycka fritt, har vi demokrati.
    Kram & Puss ❤

  2. Ulrika Redington skriver:

    Ännu en text som får mig att tänka på riktigt. Som utnanar och förändrar den som läser. Dina texter bevisar hur stor roll man fyller just efter ett helt liv då kunskap och erfarenheter verkligen tagits tillvara och som ur en magisk dr Baltazar-maskin levereras slutsatser som inte alltid är uppmuntrande eller käckt positiva men alltid, alltid sanna och kloka. Tack. Du behövs. Önskar fler läste. Du gör världen bättre.

  3. Ingwor Bergfors skriver:

    Margareta! Idag känns det bra att göra en tillbakablick. Du öppnade mina ögon för den ojämlikhet som fanns på arbetsmarknaden och Arla där vi båda arbetade. I Kaffestugan hade du, och kanske några till, kallat oss kvinnliga kollegor (som var med i facket) till stormöte. Du stod där rödhårig och rökandes cigarill? och informerade hur det var med löner, kön och värderingar om jag minns rätt. Det kändes som att nu var det dags att stå upp för våra rättigheter. Det var både inspirerande o skrämmande. Jag var full av beundran av ditt mod och att du vågade vara ”besvärlig”. Det satte djupa spår hos mig och jag har haft nytta av det många gånger. Nu hoppas jag att jag snart är vaccinerad så vi kan få vår ostronfrossa. Kram till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s