Oskrivet?

Det är någonting jag har oskrivet. Hur ska jag få tag i det? Drömmer gör jag, varje natt, ibland i färg. Minns dåligt när jag väl bestämt mig för att vara vaken. Vet att jag är trött på vinter och snö, isolering och ensamhet. Längtar annanstans, när väl galla och tänder är omhändertagna. Fick inbjudan norrut efter påsk, men vet inte säkert om jag kan åka. Tandläkare och galloperation avgör.

Nu har snön smält på bilen, så jag kanske åker in och postar de beställda böckerna i alla fall.

Gjorde det, ganska slirigt på den lilla vägen, rent på den stora. Nu behöver jag inte tänka på väntande bokbeställare, och jag fick som ”storstammis” på Ica ett 50-paket servietter som gåva. De som låg framme var i alla möjliga fula färger, de vita fick man gå in till en hylla lite längre bort och hämta… I en nutida butik är allt uträknat, inte alltid till konsumentens fördel. Många kanske gillar lila servietter, jag gör det inte.

Men inte var det detta jag behöver skriva. Vad är det som ligger och gömmer sig för mitt medvetande? Tänker på Will Schutz´ alltid lika retsamma fråga, när jag hävdade ”I don´t know” i encounter någonstans i Kalifornien på 90-talet. ”If you did know, what would it be?”

Strax ska jag ägna mig åt matlagning, har saltat på fläskskivorna en aning, och de bruna bönorna har tinat. Hoppar över potatis. Fåglarna har också fått mat, jag skrämde bort en hare när jag fyllde på fröautomaten.

Kanske vill jag skriva mera om livets vindlande hit och dit, kärlek och människor som skils och som till slut kanske ändå möts igen, för att slutgiltigt skiljas av döden. Jag tänker på de män jag levt med – Ulf och Jan. Båda är döda, jag övergav och övergavs, men vi fann varandra igen, Ulf några år innan han dog, Jan sedan Ulf var borta och jag kunde bistå honom, tills han dog i december i fjol. Nu är jag ensam. Har söner, sonhustru och barnbarn. Och är ensam.

Så många vänner har jag inte, men några som jag värdesätter. En vän som jag inte trodde någonsin skulle lämna mig, gjorde det för gott, samma kväll som min bok Free Spin lanserades. Det sista jag minns att hen sade var ”jag känner mig sviken”. Förmodligen för att hen efter läsning av boken insåg att jag haft flera återfall i spelmissbruket utan att stå för det. Jag fick inte veta mera än så. Hen var nu inte den enda jag svek under den perioden i mitt liv. Andra har förlåtit mig, fortsatt att älska mig och stötta. Nu är jag inte spelmissbrukare längre, spelar över huvud taget inte sedan flera år. Och jag har slutat att skämmas. Men vår vänskap dog, för min del långsamt och smärtsamt. Vi har inte talats vid sedan den kvällen.

Apropå liv som tar ut svängarna på oförutsett sätt.

Så vad kan hända framöver, nu när jag är på egen hand och inte har annat för mig än att vara med mig och vara jag? Det kan möjligen kallas spännande. Just nu känns det bara okänt, tomt och lite skrämmande. Så mycket i omvärlden är annorlunda än jag vill att det ska vara. Jag har haft covid19, utan symtom. Har nu antikroppar och behöver kanske inte vara orolig för att bli sjuk. Vill ändå få vaccineringen så snart som möjligt. Såg på 1177 att region Stockholm nästa vecka skickar brev till alla födda 1941 så att de kan boka tid för vaccinering. Jag är född 1942.

Kan inte komma ihåg när jag var riktigt glad senast. Känns som om det var för länge sedan, när Ulf levde och vi var glada tillsammans. Syrror och familj kan få mig att skratta, men att känna den där bubblande glädjen fixar varken de eller jag. Saknar också att förvänta mig något glädjande, något som vänder upp och ner på mina alltför ofta negativa förväntningar. Det kan ibland räcka med att jag säljer en bok till på Bokbörsen, och hittar det mejlet när jag startar datorn. Fast helst vill jag förstås förvänta mig att något större ska hända, något närmast halsbrytande (på ett gott sätt), något alldeles överraskande och positivt.

Tänkte idag på en gammal önskelista, kanske fem-tio år gammal. Jag ville ha flera bokhyllor – det har jag nu. Ville ha den danska plafonden som jag inte kom ihåg när vi tog hand om svärmors hem – den har jag nu från Jan. Ville ha en bil – det har jag så snart bodelningen efter Jan är klar. Ville nog då också ha kärlek, och det har jag från familjen – men saknar en partner, saknar sex, saknar närhet till en människa som känner mig och vill mig väl. Liksom jag vill honom. Han finns ännu inte i min värld.

Jag ville ha kontroll över min ekonomi. Det har jag nu, när jag inte spelar längre. Och skuldregleringen är avslutad. Jag har inga ekonomiska skulder längre, och tänker inte skaffa mig några. Ett sparkapital som åtminstone betalar min begravning har jag också, och funderingar på hur jag kan få till det där med ”ränta på ränta”. Alla ekonomer talar om att se till att få pengarna att jobba för dig, passiv inkomst. Har inte riktigt kommit underfund med hur det skulle fungera.

Då ville jag ha katt eller hund. Nu har jag varken eller, men har haft. Är inte riktigt beredd att ta på mig ansvaret för ett husdjur igen, för ögonblicket räcker det med att mata fåglar och husmusen. Men jag saknar framför allt en katt. En som Minsann, eller Majsan. Vimsan knöt aldrig riktigt an till någon människa efter att ha levt ensam i skogarna runt Stavsnäs när jag tog hand om henne. Sex katter har funnits i mitt liv, två hundar – Rösti och Molly.

Jag tror att jag försöker bearbeta insikten om att också jag är gammal, också jag kan dö när som helst. Kan bli dement, drabbas av livshotande sjukdom. Eller råka ut för en olycka. Som Mats, som Jan, som Ulf. Och alla mina andra döda. Snart är jag också där.

Hela min kropp och hela mitt sinne protesterar, jag vill leva, vill älska, vill vara glad och tacksam för ännu en dag i livet. I stället tvekar jag att vakna om morgnarna till en ny dag, pratar igång mig för att komma ur sängen, lagar min tämligen äckliga havregrynsgröt och gör te som jag nästan aldrig dricker upp. Börjar en ny dag, men utan särdeles stor vare sig tacksamhet och förväntan. Ibland överraskar livet mig – då får jag en bok av en FB-vän som jag aldrig träffat. En annan vän läser min blogg och uttrycker sin önskan om att flera läste vad jag skriver. Jag möts av uppskattning och kärlek, som jag inte riktigt känner att jag förtjänar. Men jag tar emot den och jag blir glad.

Nu är jag färdigskriven för i kväll. Och jag längtar efter att äta ostron i gott sällskap.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Oskrivet?

  1. Ingwor skriver:

    Margareta, idag är en dag för reflektion o tillbakablick. Du har varit min förebild i flera avseenden. Jag minns när du, och kanske några fler, samlade oss kvinnliga kollegor till ett möte i Kaffestugan på Arla. Du stod där rödhårig och rökandes cigarill? och upplyste oss om löner, kön och ojämlikhet på vår arbetsplats. Det var en ögonöppnare för mig. Det var både intressant och skrämmande. Du var så modig och säkert också ”besvärlig”. Jag ser fram emot min vaccination då det blir möjligt till ostronfrossa igen. Kram på dig!

  2. midsommarros skriver:

    Livet är inte alltid så lätt😢 Låter lite som depression, kanske kunde det hjälpa att få tala med ett proffs? Att få ur sig det värsta grollet för att sedan kunna gå vidare, hitta den röda tråden igen. Jag, o säkert många andra, förstår, på basen av vad du skriver, att du haft det tungt. Vänner är bra att ha, men ett bra proffs kan ändå bättre hjälpa över det värsta. Jag önskar dig krafter att inte ge upp! Kram🌸

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära midsommarros – inte ger jag upp. Skrivandet är mitt sätt att hantera mitt liv – och proffs har jag mött tidigare i livet och haft hjälp av. Nu behövs de inte, jag är inte deprimerad. Ibland enbart ”normalt” låg och ledsen och fundersam. Kram till dig!

      • midsommarros skriver:

        Det är det för mig också, inte kanske det jag skriver på bloggen, det upplever jag mer som ett fönster ut i världen med diskussioner ibland o däremellan intressant att läsa andras tankar😊Har skrivit ”mitt liv” som en berättelse, som jag kanske någon gång lämnar åt mina barn och det har nog varit helande, även om ingen läst det (än), men att få ut det ur sig lättar ändå på trycket😏 Har också erfarenhet av att tala med psykolog, vilket också öppnat ”knutar”. Ibland, när trycket igen verkat växa, har jag tagit några ”diskussionssessioner” till, vilket också ingett ro. Inte tror jag heller att du tänkt ge upp, tänkte nu bara av egen erfarenhet uppmuntra till att ta emot hjälp av ett proffs😊Man behöver inte vara på kanten till stupet för att göra det, jag tycker man kan göra det bara för att själv må bättre efteråt, som att gå på massage, men mentalt🤓

  3. beskrivarblogg skriver:

    Tack för din omtanke. Jag har ungefär samma erfarenheter som du när det gäller ”mental massage” – just nu känns det mera som om jag behöver den kroppsliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s