Fredag 12 mars 2021 – har fyllt på fågelfrön. Slasksnö. Ingen bilkörning idag, kanske i morgon. Kör en tvättmaskin i stället. Väger mig för första gången på några veckor och inser att jag gått upp två kilo. Har inte ägnat mig åt promenader, utan mest suttit stilla, ätit och druckit gott…
Det får bli ändring, vill inte gå upp mera än så här. Inga fler semlor, inte kaffebröd, kanske inte ens mina goda och kaloririka korintkakor. Ack.
Så vad ska jag hitta på idag? Alla skor putsade igår. Tvätten ska tas omhand och hängas på syrrans tvättställning inomhus. Någon matlagning behöver jag inte sätta igång med, grytan från i förrgår blir middag idag. Och baka har jag inte energi nog för. Städade kök och toalettrum igår, det jag kallar för Jans rum är ingen idé att städa. Det fungerar som upplag för diverse saker som ska flyttas på så småningom. Mitt sovrum är okej. Skrubben röjde jag för någon månad sedan, men det får lov att bli loppis snart. Det går knappt att ta sig ut på altanen den vägen, för mycket står staplat på vartannat.
Läslusten är låg för tillfället, och jag vill inte börja läsa Jakob Sverkers bok när jag inte riktigt vill ta till mig någon bok. Den får vänta ett tag. Liksom övriga böcker i huset, lästa eller olästa.
Har en svartmes (eller kanske en entita, kan inte skilja på dem) vid fröautomaten idag. Första gången i år. Domherrarna lyser med sin frånvaro, har det kanske tillräckligt bra i skogen. Som vanligt sprätter nötväckan ut massor av frön innan den bestämmer sig för vilka två-tre som ska in i näbben och kanske gömmas i trädet vid grindstolparna.
Johanna fick mig att fundera, när hon på Facebook undrade vad vi lärt oss under pandemiåret. Sju punkter ville hon ha, och hon delade med sig av sina lärdomar. Här är mina tankar:
Har jag lärt mig något under det pandemiår som gått? Mitt år har ju inte enbart handlat om pandemin, det blev också Jans sista år i livet. Han har nog präglat mitt år mera än corona.
Sju lärdomar, oavsett varifrån de stammar, efter 2020:
- Att jag är tålmodig som attan, men att också mitt tålamod tar slut när stressen blir för stor.
- Att jag saknar andra människor. Är inte lika mycket enstöring som jag kanske inbillat mig.
- Att mina systrar är livsviktiga för mig, liksom övriga familjen.
- Att mitt skrivande också är livsviktigt för mig, utan att därför behöva vara viktigt för någon annan.
- Att jag inte vill bo i en stad så länge jag klarar att bo som nu och köra bil, har bott för mycket i Sundbyberg.
- Att inte hålla mig informerad om konspirationsteorier och liknande, vad man än konspirerar om.
- Att jag har ett uppdämt behov av kroppskontakt – i brist på annat blir det regelbunden massage när så är möjligt.
I morgon kanske jag kommer på någon annan ”lärdom”, vem vet. Nu handlar det också om att använda sina lärdomar, att komma ihåg dem…
Jag kommer på mig med att bara sitta vid köksbordet, inte skriva, inte dricka upp det nu kalla kaffet. Bara sitta. Kanske tänker jag. Ser nog så ut i alla fall. Jo, jag tänker på moster, hon satt så ibland. Blundade inte, bara satt lite hopsjunken. Såg varken glad eller ledsen ut. Ungefär som jag nyss, innan jag började skriva om sittandet.
Nu blåser det igen. Jag ser det på grenarna i träden och på fåglarnas fjädrar när de sitter på altanplanket och väntar så sin tur vid fröautomaten. Det är en märklig vind, kraftig en stund och alldeles stilla nästa.
Halv fyra har jag redan ätit min middag. Grytan kunde idag nog kallas soppa, och var mycket god. Den sortens mat blir inte sämre av att stå någon dag. Så nu är jag mätt, tämligen belåten och ska strax diska. Till kvällen blir det nog i smör stekta skalade äppleklyftor med kanel.
beskrivarblogg 