6 april 2021 – Har äntligen fått en tid för covidvaccinering. Måndag 12 april 8.35. ”Fler än femton i kö före dig.” Det tog en halvtimme. Tandläkaren i Stockholm 12.30 samma dag, det fungerar.

Om någon timme ska jag åka till Gustavsberg och byta till sommardäck. Dessutom ska vinterdäcken med hem i bilen, hoppas på bärhjälp på stället. Kallt och blåsigt även idag, solen gömmer sig, men syns lite genom diset. Snö ligger kvar här och där. Ett svanpar flyger förbi på väg till sjön.

Och så är klockan snart halv sex på eftermiddagen, jag är hemma igen. Har tvättat bilen, fått däcken bytta (sommardäcken är slitna fick jag veta när de väl satt under bilen)… Åkte också ut till Djurö och tog med mig ett par kassar böcker därifrån. Äldste sonen vill inte ha så många där. Resten får följa med hem till mig och till yngste sonen en annan gång. De har målat fint, och haft trevligt dessutom (berättade sonen när han ringde nyss). Garderoberna därute ska tömmas, men även det får ske vid min nästa vända. Det gläder mig att sonen och hans hustru och söner gör huset på landet till sitt, på olika sätt. Att de tänker och funderar på lösningar. Och talar om hur de vill ha det.

Färja från Vaxholm och färja från Rindö, båda vägarna. Handlade lite i Gustavsberg. Känner mig ganska duktig, och tämligen trött. Det blir sill och färskpotatis med gräslök och gräddfil till middag idag. Bilen är full av vinterdäck, ska se om jag kan få plats för dem i källaren här. Äldste sonen har lovat att bistå med bytet när det blir dags igen. Tror jag får använda skottkärran för att få däcken nerför backen till källaren, ett däck i taget. Minns hur fort bildäck rullar långt från den gången Ulf och jag skulle härbärgera hans däck där.

Tror nog att vi alla hittar vårt sätt att vara tillsammans på landet även i fortsättningen. Det kräver god kommunikation mellan samtliga berörda, och vi som kommer som gäster till det som nu är sonens hus (jag, yngste sonen och hans vän) får se till att ta med oss det vi vill ha när vi är där, och ta med det hem när vi åker därifrån. Det fungerar inte att bära dit en mängd pinaler och lämna dem där (som hittills, både för min del och yngste sonens). Men visst inser jag att det inte blir som det varit, det var inte mitt så länge Jan levde heller – men det brydde vi oss inte om. Nu blir det annorlunda. Och jag vill fortfarande vara där ibland.

Pratar med äldste sonen för andra gången samma dag. Ovanligt. Men bra samtal om bodelning och allt vad därtill hör. Till slut blir det bra, så länge vi som är inblandade fortsätter prata med varandra. Gäller även i andra sammanhang.