Livstecken

Nyss, en flock grågäss med gässlingar på gräsmattan utanför huset. De spankulerade i en takt som de små klarade av, bort mot sjön. Molnen drar ihop sig, solen gömmer sig snart. Klockan är åtta, och jag steg upp alldeles för tidigt, vid sex.

Idag ska jag hämta mina nya sneakers, inte röda men ”coral”. De kommer säkert att lysa hur som helst, och ge mig massor av självförtroende. Det behövs efter lång isolering och diverse. Skrivandet är inte på topp, trots utmanande distanskurs i feelgood-skriverier. Blir lite rädd att det kommer att gå som med akvarellkursen för länge sedan – jag lärde mig att jag inte kunde måla och slutade. Vill dock inte sluta skriva, den lusten är nog större än viljan att måla.

Hoppas syrran äntligen får sin galloperation idag. Hon har väntat för länge, men Ackis i Uppsala är fullt av coronasjuka… Själv börjar jag känna igen mig efter min operation, men är fortfarande märkligt orkeslös, benen tycks inte ha några muskler. En promenad bort till brevlådan gör mig trött, det är inte normalt. Läste om en dansk undersökning som funnit att lindrigt covidsjuka i stället blev muskelsvaga, signalerna till musklerna gick inte fram som de skulle. Att ha covid utan symtom som jag i november, är förmodligen att vara lindrigt sjuk. Ergo…

Ska i alla fall köpa naturgödsel (för bästa resultat, citat jordsäcken) och mera jord. Sonens två pallkragar ska fyllas och så småningom ska där sås, någonting. Eftersom det verkar bli ganska kyligt den kommande veckan är det ingen brådska. Har lagt någon sorts plast i botten som kanske hindrar några nässlor från att beblanda sig med det jag vill ha där.

Borde städa. Åtminstone dammsuga. Kungsängsliljan, en enda, har återkommit längre bort i gräset nära klädstrecket. Gullvivorna sträcker på sig, vintergäck lyser fortfarande gul, scillan har bleknat bort. Tulpanerna vissnat. Pionknopparna visar sig, men väntar med att slå ut. Syrenhäckens blad är gröna, övriga träd är på gång. Det jag trodde var en liten hägg mitt bland syrenerna – och glatt utropade på Facebook ”häggen har slagit ut” – visade sig vid närmare betraktande (med glasögon) vara ett gammalt mossigt och förmodligen dött litet träd. Mossan lyste regnvått vit. Då. Nu är den mera grått mosslik.Någon hägg har jag härmed inte. I förrgår var det Mats dödsdag, sju år har gått. Och i morgon är det Ulfs, han dog för fem år sedan. Maj är en tung månad numera. Och tiden går för fort.

Tog en bild på gässen, men det var lite väl långt håll… Håll till godo med dessa lånade gäss.

Photo by Brandon Montrone on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Livstecken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s