Jag har en fräsch och ren säng, ny bäddmadrass och madrass – samma gamla ”botten”. Med hjälp av starka män här på gården har jag under dagen både blivit av med det gamla innehållet i sängen och fått dit det nya. I natt ska jag sova gott.

Solen lyser fortfarande, klockan är kvart över åtta.

Det blir inte mycket skrivet för närvarande. Igår gravsättning av Jan, våra barns pappa och min före detta man. Allt med att tömma hans hem, och sälja lägenheten (sonens och sonhustruns jobb), slänga och spara, härbärgera och kanske kunna använda… Ett hem innehåller mycket. Allt är inte värdefullt i pengar, men kanske i minnen. En smal oanvändbar handduk, rutig bomull, med monogrammet JB nertill och hängare ordentligt isydd. Den fick väl Jan lov att göra någon gång i syslöjden i skolan. En lika smal skärbräda med hål i ena änden, där ”ö” i LÖK fogats in, dito.

Och mitt i alltihop minns jag hur han berättade om ett framträdande i något skolsammanhang som ”rabarberknopp” – ”jag vill opp, jag vill opp”. Minnen är så märkliga, de kommer någonstansifrån och de försvinner någonstansbort. Han finns ännu i mig den här mannen som jag förälskade mig i under ett sommarjobb tvärsöver Trälhavet på Stensnäs, mitt emot Resarö, sommaren 1959.

Det liv vi skapade tillsammans tog inte slut i och med vår skilsmässa 2001. Det tog ny fart när mitt sammanbrott på grund av spelmissbruk inträffade runt 2010, Jan fanns där för mig. Hans stöd var oomkullrunkeligt (ett ord jag älskar). Och vårt liv tillsammans fortsatte från 2016 – då Ulf var död – och Jan så småningom behövde mig mera än jag honom. Vi fanns för varandra på de sätt vi kunde tills han dog på Lucia-dagen i fjol. Styrkeförhållandena oss emellan har växlat genom våra liv. Nu är det tomt, och jag får balansera på egen hand.