Ute i skuggan med datorn. Är modlös idag, tycker synd om mig själv, ensam, uttråkad. Eller åtminstone inte det minsta stimulerad av någonting. Letar omläsbara böcker i mina bokhyllor, plockar ut en, läser en halv sida, ställer tillbaka.

Har placerat alla utepelargonerna på bordet framför mig. Vinden är inte lika grym mot dem där som längre ut på altanen. Men jag sitter bakom en mur av röda pelargoner. Skyld.

Lisa? Är less på henne, hon pratar inte med mig, berättar ingenting, vill ingenting – hon heller. Hon kanske behöver ta igen sig ett par veckor där på Teneriffa. Ulf i Örnsköldsvik tyckte att jag kunde lämna datorn hemma och åka till landet ett par dagar. Åker kanske i morgon, men tror nog att datorn och routern får följa med.

En fjärilslarv har trillat ner på mig någonstans  ifrån. Jag förflyttar den försiktigt till backen och möjlig mat. Getingar slår jag ihjäl med kraft efter att jag satte mig på en häromveckan. Det tog ungefär tio dagar att bli av med sviterna efter sticket, svullen fot på getingbenet var det sista. Idag är foten också som den ska.

Ensamhet och sommar, pandemi, är inte befrämjande för mitt skrivande.

Jag har nu fått båda vaccineringarna, och har antikroppar efter att ha smittats av Jans covid i november. Jag blev inte sjuk alls, han dog. Världen har förändrats med viruset, och nu finns det varianter som sägs vara än farligare. Jag är annorlunda nu, närmast folkskygg – och rädd utan att kunna göra någonting åt hur virus, klimat och värld utvecklas. Ändå är jag frisk, gammal, men inte på fallrepet än, har ekonomi under kontroll, inget internetcasinospelande längre, bil och boende (även om jag vill ha en fungerande vedspis). Och jag tycker synd om mig själv. Jag borde skämmas, men det har jag slutat med. Har skämts så det räcker för ett liv.

Jag är avundsjuk på alla som har en annan människa nära i sitt liv. Jag vet att det inte räcker med en person i närheten. Det ”nära” måste fyllas av innehåll, inte enbart fysisk närvaro. Men ändå, här är tomt. Här är bara jag. Sönerna ringer, något barnbarn messar. Tomt.

Samtidigt är jag glad över en bokköpandevän där uppe i norr sedan drygt en månad. Han tog kontakt, jag svarade och vi fick kontakt. Vi mejlar och ger varandra bitar av våra liv, har lätt att prata i telefon och per mejl. Det är en glädje som jag värderar högt.