16 juni 2021 – är på landet, och ser hur fint sonen och hans hustru gjort i huset hittills. Försöker få in i huvud och kropp att det här är hans hus nu, inte på något sätt mitt. Det har inte varit mitt sedan hans pappa och jag skildes för nära tjugo år sedan. Ändå, de senaste åren har jag bott här mer än halva året med hans pappa. Nu är det livet slut. Jag är välkommen på besök och jag vet att jag är välkommen. Det är en annan sak. Jag försöker vänja mig.
Det gör lite ont samtidigt som jag är glad åt att de tar väl hand om huset vi byggde när äldste sonen var väldigt liten. 1965 var byggår, hur det nu gick till med en ettåring. Husresandet föregicks av sprängning, Jan och Beckman (anställd på samma företag som Jan) sprängde, som tur var utan bofasta grannar i närheten. Efteråt förstod jag att några alltför stora sprängstenar hamnade fel… Moster bidrog med lån till elektriker, vi bar vatten från pumpen nere vid vägen, och balanserade på sprängsten, länge.
Vesslor bodde bland stenarna, att se deras uttåg när de tröttnat på vår närvaro var fantastiskt. En hel bunt med små mårddjur stack upp huvudena bland stenarna och försvann sedan nerför backen och kom aldrig igen. Då fanns ugglor här, och en större mård som också flyttade. Måsar som anade sig till när vi lade ut strömmingsrens på berget – det försvann på några minuter. Vi var här varje helg, all ledig tid – så småningom med utökad familj, två söner till.
Idag är varken Mats eller Jan här längre. Men de är tillsammans, i graven vid Lötsjön. Och vi andra är här ibland tillsammans, ibland ensamma som jag just nu. Och Jan fick en sista lång sommar här, det är jag glad för.
beskrivarblogg 
Trevligt att din son är intresserad att vistas i sommarnöjet och ta hand om det med sin familj, och att du fortfarande är välkommen. Av mina tre barn är nog ingen väldigt intresserad av mitt Smultronställe, eller rättare sagt av allt det arbete det förutsätter att hålla det i skick. Själv blir man ju inte precis yngre och funderar ibland hur länge jag (och gubben) orkar…. ibland funderar jag på att sälja, men svårt är den tanken, att avstå, så många trevliga minnen och här mår jag bäst. Men ingenting är evigt, kanske vaknar intresset hos barnen eller så inte. Barnbarnet är intresserad, men han är bara sju…. Har nu bestämt mig för att njuta så länge jag orkar pyssla med allt som pysslas skall och låter bli att tänka på vad som händer den dagen jag inte orkar – den dagen den sorgen! Njut även du av sommarhuset och av att någon annan tar hand om det och du kanske bara kan njuta 🙂
GillaGillad av 1 person
Förstår dina tankar – det är för det mesta en god idé att njuta av dagen som är, och lämna resten därhän – och ibland är det svårare än annars. Just nu njuter jag av en vacker dag med tidig frukost ute. Hoppas du gör detsamma
GillaGillad av 1 person
Nu har du ju ett ämne att skriva och berätta om – för både barn och barnbarn. Fånga de ögonblick som varit. Det behöver ju inte bli pretentiöst, utan skriv från minnesbanken och hjärtat. ❤
Kram 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack vännen!
GillaGilla
Ett liv rikt på minnen. Så fint, och värdefullt, att du är så bra på att fånga det i ord. Så allt får finnas kvar längre än det annars skulle gjort…KRAM!
GillaGilla