Borde inte sitta längre vid datorn, efter flera timmars jobb med ett kunduppdrag. Kroppen gillar inte att jag sitter så länge. Försöker komma ihåg att ta en paus efter någon dryg halvtimme – glömmer det oftast.

Mulet, blåsigt, åkte in till Norrtälje med beställda böcker. Det blev inga långa promenader idag heller. Kallt inomhus, ungefär sjutton grader. Fleece-brallor, dito tröja, raggsockor och poncho på, elementet i köket ger också lite värme. Vedspisen kan jag fortfarande inte elda i…

Vildsvinen har omringat mig – den stora välskötta gräsmattan bakom mitt hus har haft besök, liksom gräsytan på andra sidan vägen. Ledsamt för killarna som vårdar och klipper gräset mest hela tiden. Min gräsmatta har de inte bökat upp, ännu.

Inga bad den här veckan. Lönnarna i allén ner till badhuset ser bedagade ut. Det syns tydligt vilka delar av träden som inte lever längre, och vilka som gör det i rasande vackra färger. Ungefär som en dåligt make-up´ad gammal kvinna, med för mycket rouge på kinderna och glest hår på huvudet.

Jag använder aldrig smink. Så det kan inte vara mig själv jag beskriver. Kanske kan jag vara bedagad ändå, utan rouge? Vet inte, ingen här som kan tala om det heller. Skrivet med ett ord heter det ensam.

Numera uppskattar jag inte ensamheten på samma sätt som när jag saknade den. Gäller förmodligen mera och annat än ensamhet, något om kor och tomma bås försöker komma ihåg sig i mitt huvud. Men, om inte annat, så är det förbannat trist att mesta tiden vara ensam.

Ena syrran pratade om att skriva testamente. Jag instämde i att det var en klok tanke. Jan gjorde det och jag är evigt (tills jag dör, det är evigt) tacksam för det. Men inte har jag gjort det själv. Det är nog jag i ett nötskal (varifrån kommer det konstiga uttrycket?). Förstår och delar gärna med mig av klokskaper, men använder dem inte själv.

Vem ska till exempel ta hand om mormor Annas gamla kaffekvarn, eller stänkflaskan i aluminium (?). Mormors vävstol kommer att hamna på sopstationen när jag ids baxa in delarna i bilen och åka dit med dem. Ingen vill ha den, så vacker den än är – med allt som hör till intakt. Plus en låda mattrasor i vackra nystan, jag hade sparat den i Jans källare – kanske i en from förhoppning om att jag nog skulle väva en dag. Det ska jag inte.

Och vad ska jag göra med alla snapsglas, använder inte sådana längre. Sjunger inga snapsvisor heller, snapsandet dog med Ulf. Svärmors vackra 30-talsservis i benporslin? Alla bestick i nysilver? Mina ljusstakar i vitmetall, och två lysningspresenter i silver – men ljusstakarna vill jag använda tills jag inte kan längre.

Testamentsfunderingar, nej knappast. De ska nog vara lite seriösare, allvarsamma, döden, döden. För att tala med Astrid Lindgren.

Det får mig att tänka det som går förlorat när någon dör. Alla minnen, allt den människan minns (eller för all del, inte minns) från början till slut. Jag inser, men förstår inte, hur unga människor idag inte vet vilka Hasse och Tage var. Okej, Abba har gjort come back, och det gör säkert ett avtryck. Men hos vilka? Jag tittade i min bokhylla nyss på Bodil Malmstens bok ”Så gör jag”. ”Så gjorde du” for genom mitt huvud, du är ju också så förbannat död.

Och jag läser på Facebook en väns berättelse om sina reaktioner på att bli sjuk i cancer, behandlingar och kroppslig smärta och tankar. Det hon skriver är så befriande, hon berättar om sitt ”apkrig” – när cytostatika angriper cancern – och hur hon faktiskt inte längre är rädd. Hur hon hittar glädje i det som pågår, oavsett utgången. Det är viktigt, hon förmedlar sin  livsglädje till många, hur kort den glädjen än blir. Önskar mig den kraften när den behövs. Tack Måna.

Tittar på Netflix, nyligen införskaffat. Blir trött på Grace & Frankie, Outlanders, The chair, etcetera. För att inte tala om Lucifer. Det blir nog ingen lång prenumeration. Har sett början på film med Sophia Loren, La vie devant soi, boken skriven av Romain Gary under pseudonymen Emile Ajar. Den franska boken ligger på bordet, utlånad av syrran som kan franska. Jag kan det jag lärde mig i gymnasiet för några år sedan, och det lilla jag använde i Paris, också för några år sedan. Men jag gillar språket som i boken verkar tillräckligt ”enkelt” för mig, litterär och komplicerad franska är ingenting för mig. Kanske ser jag färdigt filmen, men vill helst inte blanda bok och film.

Blåser ut nerbrunna ljus innan de eldar upp ljusstakarna. På vedspisen står en munkpanna med värmesljus (fick leta i minnet efter det rätta ordet). Kan jag inte elda i spisen, får jag elda ovanpå den. Det är svart utanför fönstren, kanske är vildsvinen tillbaka på gräset bakom huset. Om de är det så ser jag dem inte.