Igår. Har returnerat baddräkt köpt på nätet, hämtade ut parka från SkiStar – som jag skickar tillbaka i morgon… Den prasslade. Prasslet kostar mig 49 kronor i avdrag för returfrakten. Baddräkten från Zalando fri retur. Det är inte enkelt att hitta rätt i nätbutiker.

Gör ett nytt försök med Thelma från Didrikssons, hoppas hon håller tyst. Gratis retur om inte.

Idag vet jag inte vad jag ska göra, läsa eller skriva. Ut vill jag inte gå, och jag har nog badat färdigt i Addarn för i år. Det där med att röja i frysarna ids jag inte heller idag. Och städning behövs inte. Har ställt ut soptunnorna för tömning i morgon. Tagit fram vad jag tror är köttgryta ur frysen till middagen idag.

Min nya profilbild på FB har fått över hundra gillanden, och flera snälla kommentarer. Gläder mig.

Jag såg en bild från Irland, mossigt grönt och gamla små stenhus, en smal väg. Varför talar en sådan bild till mig? Den berättar ju om armod för länge sedan, i ett land som många tvingades lämna för att inte svälta ihjäl. Bilden är vacker, den får mig att längta till tystnaden och ensamheten där, får mig att inbilla mig att det trots allt går att leva där. Nu.

Men det är inte dit jag ska resa i december. Försökte säga att syrran kunde komma och hälsa på, men nej, hon gillar inte Kanarieöarna. Har varit där tre-fyra gånger, på turistställen. Så nej. Jag vill inte heller hamna på alltför turistiga platser, har varit i Puerto en gång för länge sedan. Och kan tänka mig att bo ”ett tag” där, och kanske söka annat boende på plats. Vi får se. Längtar.

Serendipity. Hittade en bok i omloppshyllan på biblioteket, som handlar om Irland för länge sedan. Tamara McKinley´s Vågornas viskningar. Så nu läser jag en stund om det jag såg i fotografiet i morse.

Smaksatte köttgrytan med den där rönnbärsgelén som inte blev någon gelé, och det blev gott. Ska kanske inte slänga alla burkarna trots allt. I morgon blir det resten av grytan och kokt blomkål, till middag.

Det är någonting med detta att ha en dator, kunna skriva både fort och hyfsat rätt, och ändå inte förmå skriva något jag själv gillar. Något jag själv tycker är bra. Vad nu det är. Jag är min egen strängaste kritiker och tycker för ofta att mina ord är banala och tråkiga. Ändå fortsätter jag skriva. Som nu. Inte för att få kära vänner att motsäga mig, bara för att behovet att skriva hela tiden finns där. Det gnager på mig, det får igång mig ibland, men för det mesta är det strängt och ogillande. Det jag skriver är varken roligt, eller spännande, det är bara berättelser om en gammal kvinnas monotona liv. Skildringar av det hon gör eller inte gör, varje dag.

Nyss for en tanke förbi. Vad har jag inte gjort som jag en gång ville göra? Vill jag det fortfarande, i den mån jag kommer ihåg? Hittar inte något speciellt som fortfarande känns viktigt och ogjort.

Skriver gör jag, det ville jag förr, men gjorde just inte. Reser kanske inte som jag en gång trodde, men lite. Har ingen man som står mig nära numera, det saknar jag – och vet inte hur jag ska påverka det. Trodde en gång att jag nog skulle väva på mormors vävstol. Nu har jag lagt ut den på ”gratis i Norrtälje” – ingen respons hittills. Den hamnar nog på återvinningen när jag orkar bära ut delarna till bilen.

Så, ingen ånger eller ångest över sådant jag inte gjort av allt som är möjligt i ett långt liv. För den delen, varken ånger eller ångest över det jag gjort heller. Det är historia. Ibland svårbegriplig sådan, men dock förgången tid.

Har inte kommit igång ännu idag, den första i oktober. Höst.

Det var inte den här bilden som fick mig att vilja se mera av Irland…