Det ena och det andra

4 oktober 2021

Idag blir det inte ljust. Det regnar och blåser, men ringblommor och krasse fortsätter blomma i och utanför pallkragen vid altanplanket. Jag får ställa mig upp och titta ut genom fönstret för att se blommorna, de gör mig glad. Idag är en sådan där dag när jag behöver leta och söka upp det som gläder mig, och mota min melankoli. En del handlar säkert om att det är höst, och en annan del vaknade i helgen när jag läste vad jag skrivit i november 2019 och samma månad 2020. Tills Jan åkte in på Danderyd, smittades av covid19 och dog den 13 december.

Plågsam läsning, på många vis. Tjatig också, jag vet inte hur många tvättar jag skrev om, blöjbyten, rena respektive icke rena lakan, läkarbesök, städning, provtagningar hit och dit. Bil till och från Jans lägenhet till mitt hem, ibland till landet – alltid med rullator och diverse annat i ett fullt bagageutrymme. Och snabbt tilltagande demens, allt svårare för Jan att uttrycka sig själv, att klara enkla vardagssysslor. Rakning, när det fungerade använde han raklödder. Ibland blev det tandkräm i stället…

Demens är en konstig sjukdom, eller många snarare. Närminnet försvinner, det som handlar om gamla tider sitter bergfast. På det viset kompletterade vi varandra, han kom ihåg det som hänt förr, jag (oftast) det mera nutida. När jag blev alltför stressad kom jag inte ihåg någonting.

Jag är tacksam över att han tycktes acceptera hur livet förändrades, han blev aldrig aggressiv eller arg, ens när jag var som mest tjatig. Nu har jag upplevt demens på nära håll, men kan ändå inte ett ögonblick föreställa mig hur det livet ter sig för den som är sjuk.

Det är snart ett år sedan han dog. Av en tillfällighet (?) har jag bokat flyg till Teneriffa den 14 december, en dag efter årsdagen av hans död. Enkel biljett, ej ombokningsbar. Nu är jag ensam, kan bestämma och göra det jag vill. En efterlängtad ensamhet, men också en stor tomhet. Det känns inte riktigt som om jag ensam behöver all min åga, all min ork och uppmärksamhet. Ovant är det i alla fall fortfarande.

Jag kommer aldrig att börja virka eller sticka, jag har lagt ett pussel med väldigt många bitar (lånat av syrran) – det räcker. Försöker skriva, skriver. Och vet inte vad jag ska göra med alla orden. Under drygt fyra månader mejlade jag till och fick mejl dagligen från en vän i norr. Det tog abrupt slut när jag insåg var hans politiska sympatier fanns, hos ett parti som jag till och med undviker att skriva namnet på. Typiskt ”kul så länge det varade”. Jag fick kontakt med många sorters musik som jag inte själv skulle ha hittat, på köpet. Det är jag glad över.

Jag läser förstås som alltid mycket, gläds åt att biblioteket har öppnat nästan som vanligt igen. Åtta mer eller mindre angelägna böcker ligger på köksbordet. Där låg ännu en, men när jag läste baksidestexten och hittade ”…sällskapshungriga, inlagda soldater” tappade jag läslusten. Alltför många böcker ges ut utan att någon redaktör eller korrekturläsare fått göra sitt jobb.

Just nu försöker jag också se till att inte fylla på i mina två frysar. Helst ska jag tömma dem innan jag åker iväg. Det är ju ett antal middagar som ska ätas under de drygt två månader som återstår.

Hur huset ska försvara sig mot mössens vinterintrång återstår att se. Tänker inte gillra några fällor. Allt ”löst” i skafferiet har lagts i glasburkar med lock. Hittills har mössen inte tagit sig in i garderoberna, hoppas därför att kläder och skor lämnas i fred. Ska också be förvaltaren på gården att tömma brevlådan på gratistidningar och annat, och se till huset emellanåt, så att inte vattnet fryser till exempel. Elementen får gå på svag värme. De enda blommor jag vill ska överleva är de två små kaktusarna. De kanske kan övervintra hos äldste sonen när de blommat färdigt. Pelargonerna får leva eller dö.  Än är de vackra, och en del knoppar har faktiskt slagit ut inomhus.

Av ovanstående framgår att jag längtar efter att åka bort. Dessförinnan ska vinterdäcken på någon gång i november, och bilen besiktigas. Jag ska bli klar hos tandläkaren, och klippa håret förmodligen två gånger till. Skaffa vaccinpass. Antagligen också testa för covid19 alldeles före avresan. Munskydd har jag. Ny baddräkt. Hämta lånad kabinväska hos vännerna i Stockholm. Kolla med dem om de har förslag på ”absoluta nödvändigheter” att ta med sig. Det mesta lär gå att köpa på plats. Växla in lite kontanter.

På ena sängen i gästrummet ligger redan en liten hög med diverse som kanske ska med. (Tror inte jag ska ha några gäster, så där får se ut som det gör.) Tio kg totalt är inte mycket, väskan väger tom drygt två kg, ryggsäcken mindre än ett kg. Jag får välja noga.

Syrran föreslog en app i stället för det lexikon jag tänkte ta med. Väger onekligen mindre. Använda Google maps i stället för en otymplig papperskarta. Inga ”fysiska” böcker, enbart e-böcker. Jag får väl klä mig i chinos med många fickor på nerresan, kanske kan jag smuggla med mig någon pocket.

Photo by Ryutaro Tsukata on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s