Alla mina ord från skrivrummet tidigare idag har fått gott gensvar. Johanna tror att det verkar börja hända något med Agnes, och Helen säger att det nog blir bra. Plus att hon inspirerats av min text om att slänga ”saker”.

Har läst ut Sommarljus och gråter över de sista raderna. Stackars Benedikt och stackars Turid. Nu ska jag leta efter flera böcker av J K Stefánsson på biblioteket. Nobelpristagaren får stå på vänt.

Middag idag – kokt potatis, hackad schalottenlök, gräddfil och matjessill. Tömma kyl och frys är ledordet.

I morgon tandläkare, åker buss in på förmiddagen även om tandläkaren inte är förrän halv ett. Vill knalla runt i stan lite dessförinnan. Det nya bankkortet lyser med sin frånvaro, det gamla kan användas för allt utom internetköp och utlandsköp. Inget är aktuellt just nu.

Bazar förlag har enbart ett a i namnet. Tror jag begåvade dem med två någonstans.

Halv fyra.

Två potatisar väntar i kastrullen på kokning. Får dröja ett tag till. Sillen och gräddfilen ligger kvar i kylen, löken hackad på diskbänken. Henrik i Göteborg skulle göra Jansons frestelse idag, det ska nog jag också när jag väl köpt lite grädde och potatis. Lök, ansjovis har jag redan. Och snaps därtill om jag vill, småflaskorna från i somras räcker länge.

Grått, tyst, nästan inte blåsigt. Glädjande krasse och ringblommor längs backen utanför köksfönstret. Har sopat trappen ren från löv, nu är där säkert nya gamla löv.

 Läser De osynliga av Stef Penney, efter att ha övergivit Sankmark av Jhumpa Lahiri. Ingen av böckerna mäter sig med Sommarljus. Men något ska jag läsa. Och än är klockan bara fyra på eftermiddagen denna torsdag i oktober.

Blir överraskad över att ordet ljuga på franska är detsamma på spanska. Varför jag minns just det ordet är fördolt i mitt under- eller omedvetna. Mentir. Uttalas lite olika. Önskar att lite andra ord och begrepp från mina gymnasiestudier i spanska också kunde vakna till liv. Tänker på Astronomen i Stefánssons bok som började drömma på latin. Det gör jag inte ännu. Men gläds åt att latinet fortfarande hjälper mig förstå andra språk, eller åtminstone tro att jag förstår. Kanske tar jag mig in i spanskan under vistelsen på Teneriffa.

Det här med att vara gammal och därför inte kunna eller vilja resa, inte lära nytt, inte möta utmaningar längre. Gillar det inte. Men viker mig ofta. Och det är ingen annan än jag själv som viker mig.

En enkelbiljett till Teneriffa, med start i december och över jul och nyår och tre månader fram. Det är nog galet i mångas klokare uppfattning. Men jag är inte, och har kanske inte så ofta, varit särdeles klok.

Nu vill jag vara som hon den där ikonen, ett hundra år, Iris Apfel. Hon med jättestora brillor och dito pärlhalsband och kläder som bara är att drömma om. Önskar att hon kunde få mig att bli lika självmedveten och modig. Levande. För vad är det som gör att många slutar leva när åren börjar bli många? Andras förväntningar? Sådant vi lärt oss för länge sedan? Bristande tillit till livet, även om det varit krångligt och inte så värst uppmuntrande på sistone? Varför inte testa, varför inte våga se vad livet kan innebära, nu? Det vi har (ursäkta generaliseringen) är inte farligt att överge. Kostar inget.