Måndag 11 oktober 2021 – har varit i Uppsala och träffat syrror och dito barn och barnbarn. Promenerat. Ätit gott, druckit gott och sovit gott. I förmiddags for jag tillbaka hem, och bytte mobilleverantör. Plus kopierade lite papper som kanske kan behövas för att hyra på Teneriffa. Om jag vill flytta på mig efter några veckor… Boende vid ankomsten verkar vara klart, i Punta Brava nära Puerto de la Cruz, tack vare Helen.

Har fotograferat blomsterprakten i pallkragen med krasse och ringblommor, och gläds åt att solen tittar fram efter en småregnig morgon.

 Läser Jón Kalman Stefánssons bok Fiskarna har inga fötter parallellt med Göran Greiders Barndomsbrunnen. Övergav Fiskarna för Greider – en bok som är så värd att läsas och älskas. (Trots några korrekturfel.) Han blandar nu- och dåtid på ett så fint sätt, jag känner igen mycket utom att själv ha en dödshotande sjukdom (veterligt). En mycket läsvärd bok. Tack.

Nu är det Fiskarnas tur. Efter middagen (pytt-i-panna med röd paprika, överbliven lammfilé, purjolök och så den frysta köpta pytten, ett stekt ägg och rödbetor till. Och färsk timjan.)

Skrivlusten låter vänta på sig, är mera intresserad och fångad av andras skrivande just nu. Både Greider och islänningen skriver ungefär som det kommer dem till, orden fyller sidorna och berättar sin historia, ibland är den enbart en enstaka individs historia, ibland är den allas historia. Och dt är fascinerande, det är levande, det är starkt och svårt att ta in ibland. Gör ont, gör gott. Får mig som läsare att minnas, ibland längta tillbaka till och ibland vara glad att det är förgånget. Att det kanske bara är jag som minns, och när jag är bort är också historien borta.

Parallellt med läsglädje över Greiders Barndomsbrunnar löper irritationen över korrekturfel, Har inte Ordfront (heller) några korrekturläsare numera, är vi ännu ett utdött släkte? Utrotningshotade, vem rotar ut oss?

Och kära vännen A-lott som numera bor i Vingåker – läs Greiders bok, han skriver en hel del  

Det mulnar, grå dimmoln täcker himlen, solen har lagt sig. Vinden också. Den har väl inget att göra nu när de allra flesta löven redan ligger på backen. En trött mygga (?) far omkring i köksfönstret, den får finnas ett tag till. Jag längtar ut i skogen, kanske far jag till landet och går en vända där, inga vildsvin såvitt jag vet. Letar trattkantareller, även om jag inte behöver flera, har torkade i överflöd. Ska försöka komma ihåg att ta med till syrran nästa gång.

De inlagda rödbetorna är slut, ska inte köpa nya. Försöker äta mig ur både frys och kyl och skafferi till mitten av december, då jag åker till Teneriffa. I morgon ryker nog den stuvade bladspenaten och ett par bitar torsk. Förutom att jag blir trevligt mätt, blir jag också nöjd över att faktiskt ta tillvara det jag handlat och betalt för.

Har sopat under köksbordet, och minns hur vi ofta sopade hemma, när vi växte upp. Enkelt och inte så tungt att plocka fram som en dammsugare, duger som ”mellanstädning”.

Det dimgrå som nu täcker himlen ger ett märkligt ljus. Mjukt, men också ogenomträngligt, både fullt och tomt samtidigt. Lite varm ton också, solen innan den försvinner för idag? Vad gömmer sig däri, vad skulle jag kunna se om inte?

Det jag såg när jag åkte hem från Uppsala idag var svanar, gässlingar och gäss (grågäss tror jag) på flera åkrar längs vägen. Matpaus på vägen söderut. Här har småfåglarna hittat solrosfröna. Syrran bekymrade sig om att jag matar nu, när jag sedan försvinner. Tja, det är kanske inte optimalt, men de blir åtminstone mätta ett tag. Tror de hittar sin mat annanstans när jag inte fyller på. Snudd på en existentiell fråga – är det bättre att vara hungrig hela hösten, än mätt nu och hungrig sedan? Blir fåglarna kanske starkare av mat nu, så att de kan hitta mat sedan?