Sitter här igen efter att ha lagt in en bloggtext. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, eller varför – jo, varför vet jag. Det är helt enkelt en fröjd att använda den här klaviaturen, den är snäll mot fingrarna, orden lägger sig där de ska. Jag behöver inte korrigera så ofta, ibland har jag för bråttom och då blir det dubbelt ordmellanrum… Men det ser jag ju å andra sidan direkt eftersom det markeras.

Har läst lite i Fiskarna har inga fötter, men den förtrollar mig inte som Sommarljus gjorde. Kanske beroende på att den är sorgsnare, svartare. Vilket förmodligen även Änglarnas sorg är, den väntar också på läsning. Författare Jón Kalman Stefánsson.

Byter glasögon för att se bofinkarna utanför på backen. De är där. Tillbaka till skärmglasen. Hörapparaterna får ligga på bänken idag, eftersom jag inte ska någonstans. Öronen behöver vila. Nya värmeljus i munkpannan, varje veke måste pillas upp, inte kul. Men fint på kvällen.

Snart ska jag göra i ordning korven med ost och tomat som ska in i ugnen, igår blev det en räkmacka till middag. Färska, goda, men små och svårrensade räkor till extrapris på Ica.

Det mulnar påtagligt, snart kommer regnet. Blåser fortfarande. Så skönt att inte behöva gå ut. Regnar. ”Urvär” skulle morfar ha sagt. Efter någon halvtimme drar regnet bort igen. Det blir ljusare även om solen håller sig undan.

Klockan är bara halv tre. Kan inte börja med middagen riktigt ännu. Numera har jag all den där tiden jag inte hade, när livet pågick för fullt omkring mig. Familj, jobb, bostad både i stan och på landet, stress. Nu låter jag mig stressas av att ha för mycket tid, och för lite viktigt att göra.

En envis och kvick liten fruktfluga far runt mig. Jag vet att det finns husmorsknep för att bli av med dem, men glömmer alltid hur man ska göra. Diskmedel och ättika? Ännu en stund senare lyser solen in genom fönstren. Det är inte molnfritt, men det är ljust.

Nu när klockan är kvart i sex är det inte ljust längre. Middagen är äten, och var god. Något potatismos blev det inte, potatisarna var för små. Men de var goda.

Ljusen är tända, både på köksbordet och på vedspisen. Disken diskad. Syrran tycker att min senaste selfie inte är så bra, jag har en snipig mun som hon inte förknippar med mig… Jag tycker mig se en anings litet småleende, men vem vet, kanske är jag snipig utan att se det själv? Hon förordar något av de fotografier Viktoria Davidsson tog inför min bokrelease – och Viktoria är proffs. Den bästa fotograf jag mött (inte för att de är många). Nu är det två år sedan, och de åren har inte gått mig förbi med snällhet. Min selfie får ligga kvar på Facebook. Den är jag idag.

Vinden ger sig inte idag.