17 oktober 2021 – försöker med supersvåra sudoku både igår och idag, vill sig inte. Sol och några grader ”varmt”, frost i natt. Sitter för ovanlighetens skull i vardagsrummet, i Jans stol med fårfäll över benen. Ser solen genom trädets gula och gröna löv, småfåglarna far fram och tillbaka, än finns det frön kvar i den ena automaten över trappen. Innanför fönstret gläds jag åt kaktusknopparna, fetare för varje dag.

Det är tyst. Delvis handlar det om hörapparater som ligger på köksbänken, delvis om att här är stilla en söndagsförmiddag. Ingen jobbar med någonting, kanske kör Mischa lite senare förbi för att åka bort till hjortarna och utfordra dem, antagligen bort till korna också. Djuren gör ingen skillnad på helg och söcken.

Jag plockar, hittar något jag tror att jag kanske kan behöva på Teneriffa. Det hamnar på gästsängen. När jag väl väger bagaget får jag nog lägga tillbaka en del. Än är det mest småsaker, pennor, nagelfilar, Alvedon, munsårssalva. Passet förstås, har kollat att det är helt och oskadat. Syrran berättade häromdagen om en kompis vars pass hade en rejäl rispa någonstans, det dög inte på Arlanda. Snabb färd för att få ett dyrt tillfälligt pass. Resehandlingarna och vaccinpasset på papper. Ett stort USB-minne (vad jag nu ska med det till när jag använder molnet). Måttband. Batterier till hörapparaterna, munskydd. Nya solglasögon i påse. Baddräkterna. En badhandduk som nog åker tillbaka in i linneskåpet vid slutlig packning. 10 kg totalt är inte mycket…

Har precis börjat läsa Przewalskys häst av den norska författaren Maja Lunde, en suggestiv bok om livet i Norge om fyrtio år, livet i Mongoliet med vildhästar för länge sedan (har inte hunnit dit än) och klimat, människor, djur och framtid. Läsningen blandas med isländska Änglarnas sorg och mycket lättlästa böcker på Kindle.

Den här datorn är härligt lätt i mitt knä. Väger bara 1,13 kg (tror jag om jag minns produkt-specifikationen rätt). Det är verkligen skillnad på 2,5 (den andra datorn) och 1,13 kg.

Av någon anledning har jag inget internet där jag sitter. Det automatiska sparandet väntar därmed tills ”vi får kontakt med servern” berättar datorn. Ska kolla min gamla router. Den hade mycket riktigt stängt av sig, nu är den igång igen och anslutningen som den ska, liksom sparandet.

När jag läser författare med ett eget, vackert språk blir jag fascinerad, avundsjuk och lycklig. Nyss kommenterade någon som just läste Kerstin Ekman att hennes språk var så vackert att han tvingade sig att läsa långsamt. Så är det för mig också, jag tvingar mig att läsa långsamt – har ännu inte läst Kerstin Ekmans senaste bok – och långsamläsandet är svårt. Gör mig nästan andlös och får mig att vilja sluta läsa, av en enda anledning, orden är plågsamt vackert sammanfogade till en levande berättelse. De känns i hela kroppen, de påverkar mig fysiskt. Tror Maja Lunde är en sådan skrivande människa, vet att Jón Kalman Stefánsson är det. Och förstås många fler, som jag kanske läst när jag inte var så mottaglig eller sådana som jag ännu inte träffat på.

Tror inte någon enda skrivkurs kan hjälpa någon till ett skrivande som det jag försöker beskriva ovan. Däremot är jag övertygad om att de här författarna har skrivit mycket och länge, innan de kom fram till det som publicerats. Är nyfiken på Kerstin Ekman nu, har hittills inte fastnat för henne och hennes böcker, även om jag läst några. Och glömt dem. Får se till att låna den senaste innan jag åker.

Ena fröautomaten över trappen är tom, borde fylla på den. Släppte nyss ut en nässelfjäril som for runt i ett fönster. Vart tar den vägen nu när det är så kallt?

Tog en promenad ner till badhuset, men där var så kallt och blåsigt – och stolarna var intagna. Det blev ingen stund i solen där. Gick vidare bort mot tomtområdet och runt tillbaka hem. Skönt, både blåst och sol känns i ansiktet.

Gör i ordning såsen till kalvlevern, lök, svamp, färsk timjan, grädde, en aning kalvbuljong och två droppar av rönnbärsgelén som aldrig blev gelé – ska bara lägga till lite av stekskyn senare när jag snabbsteker levern. Små kokta potatisar till. Tvekar mellan mintgelé och svartvinbärsgelé när jag äter, kan kanske prova båda.

Har tittat på Netflix´ serie Lucifer så ögonen går i kors – roligt ibland, obegripligt ofta. Netflix får följa med till Teneriffa, inser att det finns mycket att förströ sig med, när det behövs. Försöker kolla Facebook, men sidan bara rullar på ända ner utan att jag kan stoppa. Släpper därmed FB för stunden. Och Windows kräver omstart för att installera uppdateringar, trodde de gjorde färdigt igår. De får nu vänta.

Har fått besked av Helen kring minneskort till mobilen – nu tror jag att jag vet vad det är, och var de finns. Det blir nästa inköp inför resan. Bra med vänner som vet och delar med sig av sina kunskaper, på alla sätt och inom många områden. Tacksam.

Potatisen kokar, kalvlevern får vänta, svampsåsen värms sakta. Jag förväntar mig en god middag, med ett glas rött till. Eller två.

Om nätterna drömmer jag, de som befolkar drömmarna är både levande och döda. De flesta beter sig på sätt som jag inte känner igen, och finns i sammanhang där jag aldrig mött dem i den så kallade verkligheten. Vaknar åtminstone ett par gånger varje natt, men drömmarna tycks dra igång fram emot morgonen. Så minns jag det, men glömmer vad jag drömt så fort jag låter frukostbestyr och en ny dag möta mig. Kvar är ofta enbart en känsla, ibland en som framkallar ett leende, ibland tyngre.

(Icas svarta vinbärsgelé var för söt, min egen myntdito passade bättre. Det hela var mycket gott.)