Jag får minnas

Lördagskväll, inte i någon timmerkoja, men i ett litet, dåligt underhållet hus på landet utanför Norrtälje. Huset är dåligt isolerat, men jag tycker om det. Det är lite svalt, så jag klär på mig. Snart ska jag äta får-i-kål som igår, men det är gott och varmt. Det mörknar utanför fönstren, ljusen är tända på köksbordet som i morse.

Det är fortfarande när klockan är halv sex nästan nio grader ute.

Jag är lite mörbultad efter Sofia-gympan i förmiddags. Märker hur stel och otränad jag är. Det kan bara bli bättre.

Har använt några timmar idag till att gå igenom mejlandet med vännen sedan i våras, han i norr. Några månader av dagligt och ömsesidigt uppskattat mejlutbytande, sedan ingenting. En månad sedan. Inte efter att vi båda deklarerat var vi stod politiskt – han åt det mera bruna hållet, jag åt det rödare. Han är en sort som hellre går på äggskal och undviker klart besked. Jag är det inte, numera. Har kanske aldrig varit.

Det är tomt i mejlbrevlådan, och det är tråkigt. Saknar den kontakt vi hade.

Är inte säker på varför jag läste igenom alltihop. Kanske kommer han att figurera i något jag skriver framöver. Det var trots politiken ett möte människor emellan. Han hävdade en gång att han inte hade något emot att jag skrev om det. Om han ändrat uppfattning, vet jag inte om det. Han ingår i alla fall bland de karaktärer jag tar med mig till Teneriffa – om bara sex veckor – men han ska få sällskap av andra. Som inte finns beskrivna ännu. Ordet ”beskrivna” får plötsligt en mening som jag kanske inte sett förut. Be-skrivna. Jag vill skriva där. Beskriva. (Varifrån kommer förstavelsen be-? Beundrad, bedårad, belåten, belägrad, betingad, beramad, berövad…)

Tror jag behöver ta reda på mera om mig. Idag, tidigare och framöver, i den mån jag kan hitta dit. Eller vill göra det. Är alla människor så här krångliga, som jag? Eller är det helt enkelt så att det är krångligt att leva. Och veta vem man är medan livet pågår. Hela tiden, så länge livet pågår.

Här tänker jag på Dagny, 109 år, numera på äldreboende. Hon kan inte längre blogga, någon sköter det åt henne. Men hon skänker sin bostadsrätt i Solna till Cancerfonden. Strong kvinna, hur hon än mår idag, starkt att orka leva så länge, starkt att vara den hon förmodligen alltid varit, fortfarande. Om än väldigt mycket äldre. Vet inte om jag vill bli så gammal, rättelse – vet att jag nog inte vill bli så gammal. Och någon bostadsrätt har jag inte att ge bort. Tack Dagny, för att du visade oss andra att det går att leva ett viktigt liv också när man är så gammal som du – och alla åren dessförinnan.

Själv ser jag numera (=när jag har råd) om mina tänder igen. De börjar bli bra, och det kostar. Några år under mitt mest intensiva spelmissbruk fanns det inga pengar till tandvård. Nu gör det det. Jag kan dessutom klippa håret när det behövs, köpa en ny dator när jag tror att jag behöver det, dricka Dry Martinis oftare än jag behöver, åka till Teneriffa för att jag tror att det kan få mig att skriva friare.

Heja spelfrihet. Heja mig! Och Jan, som bidragit till min frihet, då och nu. Mer än jag förstod. Det (bidrog) gjorde aldrig Ulf. Han undvek hela tiden frågan. Men han bidrog till att jag kände mig bokstavligt älskad, igen och till slut. Antagligen lättare att ta till mig än den andra sortens kärlek.

Livet. Fortfarande fascinerande, fortfarande levande och fullt av okända möjligheter. Eller felsteg. Hur som, fullt av energi om jag bara förmår se och uppleva, känna det. Livet är. Ännu.

Någonstans ifrån kom energin att skriva detta. Jag är tacksam för den där okända, i geografin eller världen i övrigt oplacerbara gåvan. Jag behöver inte veta var den kommer ifrån, bara ta emot och vara tacksam.

Nu middag. Senare än igår och förrgår. Kanske kan jag hålla mig vaken längre, och därmed inte behöva vakna så tidigt. Vill inte vakna vid femtiden och inte kunna somna om. Eller somna om efter någon timme och vakna, full av drömmar och ovakenhet.

Ser lite på Kunskapskanalen och de engelska kanalfararna, Pru och Tim. En mening fastnar – ”jag hade kunnat förlora dig innan vi ens träffats” apropå krig och elände.

Vem vet vem man har förlorat innan man ens har träffats – tror jag är tacksam för den okunskapen. Går antagligen bara att veta efter att man träffats. Vet vilka jag förlorat efter att vi träffats. Tycker om de här gamla kämparna. De ger mig hopp om en framtid, också nu när jag är nästan lika gammal som de. Utan att någonsin komma att befara de engelska kanalerna, som vi trodde och planerade en gång. Det var då för dyrt. Nu är det utom räckhåll av andra orsaker. Jag behöver inga kanaler längre, men jag behöver fortfarande människor att samtala med, att vara nära. De fattas mig idag. Och jag längtar ännu efter att få sova i en båt på havet någonstans, tryggt förankrad och vaggad av vågor.

Jag får minnas.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s