David Grossman

Måndag 1 november 2021 – klockan är tjugo minuter över nio. Har ätit frukost, diskat, bäddat och klätt på mig. Inget gympapass idag, kroppen behöver ta igen sig, har lätt träningsvärk. Lite sol därute, det blåser och himlen är både blå och grå. Tio grader varmt.

Blomknoppen i den gröna pelargonen visar mera färg idag. Och novemberkaktusarna är blommande vackra, törs inte röra dem. Än har inga knoppar fallit av. Några ringblommor har tagit sig fram i pallkragen utanför fönstret, men krassen är slut.

Dricker vatten, har en kanna stående på diskbänken för att påminna mig.

Änderna i ån tjattrar medan de väntar på mat.

Idag borde jag skriva 1660 ord, om jag ska ha de där 50 000 orden sista november. Tror knappast min energi förslår till det, jag känner just ingen press – vet att jag kan om jag vill tillräckligt mycket. De senaste två åren har jag skrivit om Jan och hans sjukdom, hur vårt liv tillsammans förändrades tills det tog slut. Det är snart ett år sedan han dog.

I år ska jag hitta ett annat tema, ännu okänt vilket. Kanske blir det Agnes och hennes äventyr på Teneriffa (även om jag kanske helst väntar med det skrivandet tills jag är på plats). Kanske blir det något annat. Och i kväll ska jag se Babel på SVTplay. David Grossman var med i det senaste programmet, och jag tycker om hans böcker. Har dock svårt för programledarinnan som jag tycker tar för stor plats.

Det mesta av mina funderingar just nu kretsar kring min resa. I morgon är det sex veckor kvar innan det är dags. Vad ska jag ha med mig, vad behöver jag inte, vad kan jag skaffa där – etcetera. Slängde den solkräm jag hade, hittade ingen datumstämpel, men tror att den var gammal nog för att hamna i soporna.

Middag idag blir lax ur frysen. Plus något. Kanske en spenatpaj med lax? Har bladspenat i frysen, smördeg också. Och stark ost att riva i kylen.

En konsekvens av att leva ensam är att det ofta blir samma mat ett par dagar i följd – om inte frysen fylls på. Jag har inte lärt mig att laga mat bara till en person, och jag minns hur mina föräldrar också hade svårt att sluta laga tillräckligt för en stor familj, när de blev ensamma. Onekligen ett lyxproblem, men ett som är lite tråkigt.

Nu ska jag kolla om tvättmaskinen är klar. Det var den inte. Har bokat influensavaccin 10 november. Vill gärna ha en tredje coronaspruta också, men det ska ha gått sex månader efter dos 2. Och det gör det inte förrän den 14 december, samma dag som jag åker… Lade in en fråga när jag bokade, får se om jag får svar.

Fika, klockan är tio över tio. Undrar om alla mina diverse bestyr kan kallas prokrastinering…

Får nog åka in och handla mjölk, och lämna beställd Bokbörsen-bok. Tog det sista av mjölken i kaffet nu, och glömde att det ska vara både grädde och lite mjölk i pajen. Någon dag ska jag göra ”dillkött” av resten av rådjursbogen jag fått av sonen. Har både inlagd dill och fryst dill, liksom buljong från tidigare rådjurskok. Det blir gudomlig sås, som inte lär minska mitt midjemått. Om det nu kan kallas midja längre, det där som är mitt på kroppen, ovanför höfterna.

Tvätten är omhändertagen.

Och jag är hemma igen efter en snabb tur in till Norrtälje.

Pajen blev god, om jag bortser från den tinade smördegen – felköp. Den var svår att kavla ut, och de två plattor som återstod efter mina kavlingsförsök ligger nu i kompostpåsen. Borde ha köpt färdig pajdeg, inte smördegsplattor. Lärdom. Men som sagt, ost och ägg och lax och spenat smakade alldeles utmärkt.

I morgon är det dags för tandläkaren igen. Syrran i Uppsala rekommenderade en fransk film, som på Netflix heter Stuck together. Har sett lite, är inte fängslad ännu. Min kära syster menar att den är jättekul emellanåt, och kul ibland. Tja. Ger den en ny chans i kväll. Vill gärna skratta. Och jag tycker om att höra det franska språket.

Solig eftermiddag. Men nu när klockan är fyra mörknar det. Dags att tända lampor här och där.

Jag sitter i vardagsrummet, i min sköna stol med fårfällen över benen. Tända ljus både på det lilla blombordet bredvid fåtöljen, i rotting med glasskiva, och på den stora vitmålade skänken i andra änden av rummet. Dessutom golvlampa och fönsterlampa, plus den på trappen. Känns ombonat och fint. Hittar inget jag vill läsa just nu, men gör ett försök med the Wolf Sea, av Robert Low. Vet mig inte ha läst något av honom tidigare. Kanske kommer boken från yngste sonen. Tycks handla om vikingar någon gång på 900-talet och deras förmodligen blodiga äventyr i världen. Sonen ringer på väg hem från jobbet, ”vill bara kolla läget”.

Om jag nu vore en riktigt fokuserad NaNoWriMo-skrivare skulle jag kanske glädjas åt att de här spridda orden faktiskt är drygt åttahundra totalt. Hit. Fattas alltså enbart drygt åttahundra till…

Ytterligare två Bokbörsen-beställningar att skicka i morgon. Förpackade och klara, efter att jag svurit över den breda plasttejpen som går av ”fel”, och som är mycket svår att få tag på igen för att kunna använda den. Gav upp om en rulle, men hade en till. Hållaren har jag lagt undan, den fungerade aldrig som jag trott att den skulle.

Ser intervjun med David Grossman – tankeväckande. Och Jessica Gedin var ödmjukt respektfull när hon pratade med honom.

Vem är jag utan den historia jag hittills levt i mitt liv, den jag trott på sedan jag var liten, den jag alltid berättar för mig själv och definierar mig utifrån? Han drar paralleller med Israel och Palestina, var är de staterna utan sitt ömsesidiga hat. Vi är ofta fångar i vår historia, hur den än ser ut. Som länderna ovan. Hur kan vi hitta ut, hur kan vi befria oss och hitta ord för att beskriva ett annat liv, en annan historia?

Humor, även i koncentrationslägren skrattade man. Inte för att man därmed överlevde, men för att döden kanske blev mindre plågsam.

David Grossman är en människa och författare att tacksamt älska. Och läsa. Jag läste Fallen ur tiden samma år som vår son dog. Grossmans son dog som soldat i krig. Vår son krigade på ett annat sätt, båda dog. Båda föll ur tiden. Deras tid upphörde. Och fortfarande finns de och alla andra döda kvar, utan att tid längre betyder någonting.

Fallen ur tiden

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s