Tisdag 2 november 2021 – snart dags att åka in till Stockholm och tandläkaren. Bilen till Rösa, buss därifrån. Fungerar perfekt.

Ätit frukost, diskat, bäddat, plockat in tvätt. Laddat in flera toapappersrullar på hyllan i toalettrummet. Slängt soppåsen. Tömt tekannan. Väntar på att telefonen ska bli fulladdad, är förstås en annan laddare än den jag har i bilen.

En ännu grå dag, disigt, inte ett spår av någon sol. Men tio grader varmt, just ingen vind.

Har varit hos tandläkaren i en och en halv timme. Slipat ner två tänder och tagit avtryck för kronor. Puh! Ny tid om två veckor. Sedan är jag klar för den här vändan.

Nu på bussen till Rösa och därefter med bil in till Norrtälje med böcker, sedan hem. Ska bli skönt. Det blir en DM i belöning. Ulrika tyckte jag var duktig, men det är ju hon också. Och noggrann, idag fick hon göra om avtrycken för att hon inte var nöjd.

Många använder den här bussen. Och många pratar i telefon, högt. Bakom mig sitter en kvinna som först använder sin telefon, och när hon väl pratat färdigt snörvlar hon ideligen. Har tydligen inga näsdukar, men är definitivt snorig. Otrevligt – lika otrevligt som Hötorgshallen, där jag gick in och fort ut. Folk köade utan något avstånd till diverse matställen – många människor, inga munskydd.

Pandemin är inte över.

Strax efter tre är jag hemma igen. Och hittar en beställning på tre Bokbörsen-böcker, de får vänta till i morgon. Nu har jag bytt till fleecebrallor och dito tröja. Mår bra, även om tandläkaren sa att jag nog kunde bli lite öm. Än är jag det inte, men det känns konstigt med de bearbetade tänderna som väntar på sina kronor.

Hittade ett Linie-martiniglas på Myrornas. Billigare än på Tradera, och definitivt billigare än i glasbutik. Det glas jag hade gick sönder för ett par veckor sedan. Så nu har jag en Dry Martini stående på köksbordet, bara för att jag varit så duktig hos tandis idag. Om en stund blir det uppvärmd paj till middag. Det mörknar.

Hade datorn med mig i ryggsäcken till stan, trodde kanske att jag skulle vilja sätta mig någonstans och skriva. Men när väl tandläkeriet var klart ville jag bara hem. Ingen energi för skrivande på kafé, får bli en annan gång. Skillnaden i vikt jämfört med min tidigare laptop och den nya notebook´en är påtaglig.

Kvinnan mitt emot mig hälsade med ett leende, mitt var nog en aning skevt efter bedövning. Men, jag noterade avundsjukt vilka vackra naglar hon hade. Ofärgat lack men vita upptill, snyggt. Två cabinväskor fick mig att tro ”flygvärdinna”. Kanske. Men trevligare att se framför mig i bussen, än den obscent fete mannen på andra sidan gången. Skjortan sprängdes nästan över magen. Läste prasslande Dagens Nyheter och skrev med pekfingrarna på datorn. Han fick sällskap av ännu en mycket stor, yngre man. Kaka söker maka? Jag är fetare än jag hittills någonsin varit, men inte så totalt lössläppt fet. Än. Vad gör att vi som ökar i omfång inte gör någonting åt det? Är det goda livet värt att bli frånstötande?

Det är ju november. En skrivrumskompis hade igår skrivit ca 2 500 ord – det är bara att gratulera. Tror att hon till skillnad från mig vet vad hon ska skriva. Jag behöver få till 2 000 ord bara idag för att ligga jäms med de första två dagarna. Lär inte lyckas med det, hur bra den här klaviaturen än är under fingrarna. Det blir ingen berättelse bara genom njutbart tangenttryckande…

Dags att tända ljusen på köksbordet. Har sex ljus, men tänder bara tre av dem.

Lampor här och där gör att mörkret blir uthärdligare, höll på att skriva trevligare, men nej.

David Grossmans tankar kring vilka vi människor är utan ”vår historia”, den berättelse vi definierar oss utifrån – och samma sak gäller länder, fiendskap eller vänskap – de tankarna finns i mig också idag. När blir den egna historien ett fängelse, och vem är människan utan sitt fängelse? Tål att låta de frågorna få vara följeslagare ett tag.

Hörapparaterna ligger nu på bänken, och livet är välsignat tyst. Det lyser lite här och där vid byggnader och efter vägen utanför mitt hus. Men det är stillsamt, ingen jobbar så här dags denna tisdag. Inte så att jag ser det i alla fall.

Parallellt med Grossmans existensiella frågor ser jag i ”kvällspressen” rubriker om att Joe Biden tycks ha slumrat till under mötet i Glasgow, Jan Emanuel har sålt sin lägenhet för fyrtio miljoner för att han vill ha större, en rappare rånar en butik två gånger och döms till ett år i fängelse, och hon Bianca Ingrosso har aldrig varit så ledsen som nu. När hon får klagomål på en kalender hon sålt för drygt ett tusen kronor.

Samtidigt säljer en pappa sin dotter i Afghanistan till en gammal gubbe för två tusen dollar. För att få mat till de övriga barnen. Dottern lär ha stretat emot…

Jag går nästan sönder. Hur i h-ete kan världen utan protester få bli sån här? Vad har vi alla gjort, eller inte gjort, för att det nu är som det är?

Jag har aldrig haft några döttrar att sälja, har aldrig behövt ställas inför det alternativet. Är det vårt sätt att leva självgott och ”demokratiskt” som gjort det möjligt för makthavarna i Afghanistan att agera som de gör nu?

Och här i Sverige skjuter unga män ihjäl varandra i något som heter ”gängkrig”. Det är nästan normalt. Medellivslängden för oss andra ökar antagligen (möjligen minskad av pandemin), men jag är inte säker på att jag vill vara med och se vart vi tar vägen. Jag och många andra föräldrar – födda i Sverige, invandrade, flyktingar hit – trodde att här fanns ett land där livet kunde levas. Idag är Sverige ett land där livet tar slut.