Tisdag 9 november

Jag har ofta svårt att besluta mig för sådant jag behöver besluta, för gott. Velar hit och dit och drar på det, prokrastinerar som om jag har hela livet på mig. Det är bara det att hela livet nu är så mycket kortare än det var – eller förstås lika kort som det alltid varit, jag har bara inte begripit det förr.

Det har alltid och kan alltid ta slut när som helst. Det är bara mera påtagligt och nära nu. En rimlig konsekvens av att fylla 80 nästa gång. (När jag ser vad jag skriver tror jag bara nästan att det är så.)

Har fyllt på glaset med tranbärsdryck.

Nu är det varmt ute igen, nästan sex grader plus. Just nu regnar det nog inte heller, ser inte eftersom det är mörkt.

Kristina Lugn citerades av dottern i någon tidning ungefär ”man måste leka för att orka med döden”. Låst artikel, bild på båda, jag såg bara rubriken. Jag tror att man måste leka för att orka med livet, också. Och jag har alltid haft uppfattningen att jag leker för lite, också när jag var barn lekte jag för lite. Kanske glömde jag bort att jag nog också lekte, när egetpåtaget ansvar under uppväxten tog för stor plats. Går inte att veta idag. Min känsla är att jag egentligen inte lekte förrän tillsammans med Ulf. Och då var jag ibland generad och ofta tveksam till hans påhitt – men jag lekte och skrattade, vi hade roligt. Det syns på de bilder där jag är med, jag blev påmind när jag häromdagen gick igenom fotografier. Tills jag såg till att det tog slut (även om vi var två om det på olika sätt).

Historia. Den kan bara hanteras genom acceptans och förlåtelse. Jag förlåter idag mig och alla som jag någon gång tyckt har gjort mig illa. Försöker se min del i att saker och ting var som de var, blev som de blev. Och accepterar. Lever ju idag, tar en dag i taget för det mesta – utom nu när jag gärna vill ta fem veckor på raken! Till avresedag.

Apropå David Grossmans tankar om vilka historier vi berättar för andra och för oss själva genom livet. Och hur livet skulle se ut om vi övergav historierna. Annorlunda säkert, om bättre eller sämre är osäkert.

Snart dags att blåsa ut även de andra tre ljusen härinne. Vaktar mina ljus noga.

Tio i sju, jag ska åtminstone hålla mig uppe till Rapport. Att gå och lägga sig tidigt är också ett av mina knep för att inte ta ett glas vin till. Eller som i kväll, inte ta ett glas vin.

Nu, när jag är ensam, behöver jag inte fatta lika många beslut som när någon annan är involverad. Vilka beslut har jag fattat idag, kanske är det intressant att försöka tänka igenom det. När jag vaknar är första beslutet att gå ur sängen, att sitta en stund så att eventuell yrsel stannar av, att dricka en klunk vatten och skynda mig ut på toaletten. Är det ett beslut att kissa, och oftast i samma veva, göra resten?

Därefter ta fram frukosttillbehör, mäta havregryn och vatten, salt. Sätta på spisen, spola vatten i äggkastrullen och lägga i ett ägg. Ta ner äggklockan. Röra och salta lite i gröten och vakta ägget, sätta på klockan. Te i tefiltret och hett vatten i kannan. Ta fram tallrik och temugg, assiett och äggkopp, skedar, smörkniv, pålägg och Bregott, bröd, mjölk och sylt till gröten. Serviett. Sätta igång datorn, men helst inte sätta mig där förrän ägget är klart – det blir lätt hårdkokt annars.

Bara tills frukosten är klar att ätas har jag fattat en massa beslut – också ett om att ta på mig tofflor och morgonrock när jag väl kommit ur sängen. Har inte fantasi nog att räkna ut hur många beslut det kan handla om på en alldeles vanlig händelselös dag.

Jag lär mig att vara försiktig med att lägga händerna till vila på datorns platta. Den går då igång och det blir siffror på fel ställen i stället för de bokstäver jag vill ha.

10 november 2021 – har fått min influensaspruta. Det gick snabbt och bra. Därefter försökte jag boka dos 3 av covidvaccinet – det gick inte, ”systemet tillåter inte bokning om inte sex månader gått”. Det gick inte att använda sunt förnuft hos den som skulle boka, ”systemet etc…”. Jag gav tillfälligt upp, eftersom sex månader på dagen är den dag jag flyger till Teneriffa.

Så ringde syrran och meddelade att FHM ändrat sex månader till fem – men det visste inte någon inom vården om. Inte på äldremottagningen, inte på vårdcentralen. Nu har det stått att läsa i kvällstidningarna, så nu kanske de vet. Jag fick rådet att gå till ”drop in” i Kapellet i Norrtälje och försöka där, och det ska jag göra nästa vecka. Då har fem månader gått. Jag vill ha den där förstärkningen innan jag far iväg. Syrrans dotter i London fick covid trots att hon var fullvaccinerad, och barnen fick det också.

Pust – väntetider i telefon, stopp i maskineriet, men FHM räddade mig genom sin ändrade rekommendation. Ibland ordnar sig saker på ett alldeles oväntat sätt.

Nu är jag inte sur längre, men ganska utmattad av att ha stångats med vårdens datasystem.

Gjorde i ordning tekannan med grönt te, skar citron och ingefära och lade i muggen, med en sked honung – och hällde det heta vattnet direkt i muggen. Inte i tekannan. Drycken går att dricka. Det får bli mera te nästa vända.

Ett mulet mörkt band ligger på himlen runt gården. Tror inte jag ska föreslå däckbyte hos sonen idag, kanske i morgon. Det ska helst inte regna på honom medan han jobbar.

Nu har jag nästan nått gårdagens ord-mål. Fattas därmed ”bara” sisådär 1 700 för den här dagen. Än är ju klockan bara halv ett, så kanske.

Jag letar efter något i minnet, och det är aldrig enkelt. Släpper letandet, så kanske minnet vaknar.