När klockan är fem och det är mörkt därute har jag ätit en annan middag än den jag planerade i morse. Färsk pasta med riven Parmesan, kalvleverstuvning och svamp. Resterna av svart vinbärsgelén, ännu en burk till sopstationen. Det visade sig att det jag trodde (ja, ja, jag vet, ingen etikett) var svampsås, var kalvlever etc. Gott var det hur som helst, lammfilén vilar i kylen till i morgon. Och mätt blev jag.

Middagarna blir allt tidigare, har alltid (nåja, sedan jag flyttade till Stockholm och så småningom gifte mig) ätit middag vid sextiden. Hemma åt vi middag mitt på dagen, ibland andra tider beroende på hur föräldrarna arbetade. Lunch åt vi aldrig, kallade i alla fall ingen måltid för lunch.

Det finns en bok som heter så, Vi åt aldrig lunch. Av Lilian Ryd.

Jag har ätit god mat, lagad av mig, först en gång och så en gång till. Det är bra, och frysen blir allt tommare. Det som finns kvar och inte tål att lagras i tre månader tar jag med mig hem till äldste sonen dagen före avresa. Jag sover där och han eller barnbarnet skjutsar mig till Arlanda på tisdagen den 14 december.  I morgon en månad kvar.

Har diskat middagsdisken. Nu åker två burkar med pasta och en med resten av kalvlevern in i frysen. Med målartejp som talar om vad som är vad. Och när.

Ljusen på köksbordet brinner. Jag är ljusberoende, bättre än spelberoende och andra skadliga beroenden. Det här kräver dock ständig uppmärksamhet, jag lämnar aldrig ett rum med tända ljus. De ska blåsas ut och tändas igen om jag går in i det rummet en gång till samma kväll. Som nu, när jag altererar mellan kök och vardagsrum.

Tror mina ordval är väldigt ”daterade”. Såg en rubrik idag som handlade om Horace Engdahls senaste bok, den var daterad (med mera). Förstår det som att sättet att skriva talar om i vilken ålder och tid den skrivande människan hör hemma. Kommatering lär vara ett annat sådant tydligt spår.

Så, jag är snart åttio år, och sätter komma framför och. Också. Gillar ord som ohemul, tillkortakommande – kommer förstås just nu inte på flera. Vet att någonstans i min hjärna gömmer sig ett gammalt favoritord, men det stannar där. Alla är inte ”främmande” ord, men ofta gammaldags, inte så frekvent använda idag. Misstänker att mina vuxna barnbarn inte alltid begriper vad jag försöker säga med mina ord, å andra sidan läser nog inte alla tre min blogg heller.

Det blir lite maniskt detta jagande efter ord och räknande i november. Snart i mål, vad det nu är för sorts mål. 21 580, har 21 576. Och nu är jag där jag ska vara. I morgon behöver jag bara skriva 1 660 ord. Kall om händerna, har suttit i min stol i vardagsrummet, med fårskinn bakom ryggen och fårskinn över knäna, nu tillbaka i köket. Och här är svalt, heter det nog, 15,7 grader. Jag är försiktig med att dra upp elementen. Har inte fått någon elräkning på flera år, oroar mig för det…

Ljusen tända här i köket nu. Tänker försöka vänta ut Rapport, sedan blir det sängen. Har borstat tänderna redan. Tänkte kolla på Kokerskan… igen, men hittar bara de avsnitt jag redan sett.

Facebook tillför ingenting just nu, inga mejl, kvällstidningarna har jag läst (ögnat rubrikerna). Sudoku har jag löst. I morgon är det söndag. Betyder numera ingenting för min del, helger är som vilka andra dagar som helst. Tycker det ska bli mycket skönt att åka ifrån jul- och nyårsfirande. För att inte tala om att slippa fira min 80-årsdag. Det får jag nu göra på egen hand, som jag vill, om jag vill.

Det blev en Dry Martini även idag. Får nog se till att inte ha ingredienserna hemma om jag ska kunna/vilja låta bli. Har dragit ner rullgardinen i sovrummet och tänt sänglampan. Det ser inbjudande och ombonat ut, jag sitter så att jag ser rakt in i rummet med bokhyllor längs hela väggen på andra sidan den stora sängen.

Försökte tidigare idag hitta en ny bakgrundsbild för skrivbordet här på datorn. Hittade ingen jag gillade, så nu glor jag på mig själv där jag ser förnumstig ut. Selfies blir så konstiga, åtminstone de jag försöker ta – ögonen försvinner neråt mot något osynligt för andra, och jag känner inte igen mig. Men det gör jag kanske inte annars heller. Är det där rynkiga gamla gråhåriga verkligen jag? Ja, säger de som vet. Ja, säger jag också, men vet nog inte, innerst inne.

Kom på det där ordet jag saknade igår: oomkullrunkelig. Ett fantastiskt (o-)användbart ord. Men ibland så.

Nu är det söndag, och fars dag – har min pappa i mitt minne, och minns honom med värme. Så var det inte alltid när han levde och jag var liten. Jag blev klokare med åren, mera förstående kanske, mindre rigid åtminstone i vissa sammanhang. Det är jag tacksam för.

Har sovit gott, vaknade sex men gick inte upp förrän halv åtta. Den där halvvakna stunden, när det inte går att somna om men känns för tidigt att kliva ur sängen – den är ganska skön. Där dök det bortglömda ordet upp, där tänkte jag på pappa, och diverse annat som glimtade till. Som att det idag är 14 november – och den 14 december åker jag till Teneriffa.

Dimmig och frostig morgon, bara femton grader i köket. Nu lyser solen, stark bland molnen som ibland skymmer den.

En mycket tunn spindeltråd går rakt upp från lampan på köksbordet till taket. Den rör sig lite, i drag från fönstret eller i värmen från elementet? På något sätt måste spindeln ha fäst tråden i taket, men hur går det till? Börjar den spinna i taket och hänger med sin tråd ner till lampan – för tvärtom går väl inte? Ser ibland en mycket liten spindel i närheten av fönstret, det är nog trådmakaren. Den och tråden får vara i fred för mina städomsorger. Det är söndag.