Vänskap?

Måndag halv fem. Svart utanför fönstren. Ett svagt ljusskimmer runt månen, eller åtminstone ungefär där jag såg den för en stund sedan. Molnen flyttar sig så den syns en aning bättre. Nu borta igen.

Fortfarande kall om händerna.

Åtminstone en av de tre mogna avocadona (taskig pluralform, vet) var perfekt. Två kvar. Äter nu med röd stenbitsrom och lök, saknar gräddfil, men tar lite färdig fiskdressing stället. Duger. Nätt och jämnt. Mätt i alla fall. Färska hallon och en bit mörk choklad till efterrätt. God kombination.

Just nu kan ingen tro att det finns en måne däruppe.

(26 560 ord är målet i morgon.)

Medan jag ser på klockan nere i högra hörnet slår den om till 17.00. I morgon ska jag inte vara hos tandläkaren förrän halv elva. Det ger mig god tid att äta frukost innan jag åker till Rösa och parkerar bilen för vidare bussfärd in till Stockholm.

Tar på mig en förfärligt ful storrutig svart och vit fleecejacka. Antagligen en som jagande sonen använde. Jag har ärvt den, utan att fråga någon annan. Fryser. Hoppas bli varm, bara jag som ser mig. Borstar tänder som känns fulla av romkorn eller hallonfrön. Behöver sätta nya ljus i stakarna, men ids inte just nu.

Ett hallon till. Det händer hela tiden saker i min nya mobil. En del förstår jag inte alls. Försöker låta bli att bry mig, blockerar samtal jag inte hört, men som Samsung etiketterar som förmodade spam. Mobilen talar nu om att det är sex grader och molnigt i Norrtälje. Det vet jag.

Fleece på fleece fungerar, fårskinn över knäna också. Långsamt varm. Ser fram emot att få/köpa ännu ett fårskinn när Ingwor och jag kan ses och äta ostron.

Lägger ner nu för i kväll, fortsätter kanske i morgon, efter tandläkeriet. Med fårfäll över knäna.

Den familj som krossades när pappan först knivhögg och sedan kastade sina små barn ut genom fönstret och ner i backen 15 meter nedanför – den berättelsen får mig att gråta. Vad gjorde pappan så galen?  Vad gjorde att mamman inte kunde förhindra nånting? Vi vet inte. Att då lägga ut namn, ålder och adress på de vuxna på Facebook som en vän gjorde igår kväll – är bara sorgligt. ”För att visa hur lätt det är att ta reda på det man vill veta.” Vad får någon att sätta sig och leta fram den informationen? Den som gjorde det, gjorde därmed också ett uttalande i frågan. Dåligt. Och inte vän längre.

Tisdag 16 november, klockan är kvart över två och jag är hemma igen. Har varit hos tandläkaren och fått två kronor isatta, hoppas nu att det känns bra när bedövningen väl går ur. Skönt att vara klar. Kallelse i april nästa år för säkerhets skull.

Har därmed inte skrivit nånting idag, bilen till Rösa och bussen ToR Stockholm. Perfekt. Sushi till middag, med en extra avocado till, bubbel också tror jag, vill fira att det gick bra idag. Eftersom jag skrev lite extra igår, så behöver jag enbart få ihop femhundra ord idag. Passar mig utmärkt. Kallt i huset, runt femton grader. Jag drar upp elementet här i köket en aning. Som sovtemperatur under mosters vaddstickade tjocka täcke är femton grader bara skönt. Inte när jag sitter och skriver.

Gör mig en kopp te, så att jag blir varm. Och byter brillor. Blommorna trivs i svala rum. Den pelargon som för ett par veckor sedan kallades ”den gröna”, lyser nu med utslagna kraftigt röda blommor. Även den knopp jag tyckte såg kravlig ut börjar komma igång.

En äppelmuffins till teet. Det blev ingen lunch idag. Tänder mina ljus. Orden försvann, jag fastnade i tragedin i Hässelby med tankarna.

Sitter nu i rummet med fårskinn både här och där, blir långsamt varmare. Det mörknar. Tänderna känns bra, jag har tuggat försiktigt. Axlar och skuldror är lite ömma, antagligen för att jag spände mig i tandläkarstolen. Jag försökte andas med magen och slappna av, men det är inte alldeles lätt i den situationen.

Nu är jag så restaurerad jag kan bli – ny höft för några år sedan, gallan bort i våras, nya glasögon och nya hörapparater, nya tänder. Fotvård nästa vecka, och hårklippning första veckan i december. Resten får väl klara sig. Om nätt fyra veckor åker jag/vi till Teneriffa.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vänskap?

  1. bergalott skriver:

    Skönt att du har värme att se fram emot. Tror att du kommer att bli som en ny människa efter det. ❤ Då kommer du att ha större motståndskraft och en kropp full med vitaminer 😉
    Kraaaaaaaaam ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s