Onsdag 12 januari 2022 – i Garachico, vid Fransiscaner-klostret som också tjänar som bibliotek mm. Där pågick någon sorts storstädning, inte öppet… Så jag sitter på samma kafé som senast jag var här, utanför kyrkan med bjällerklangen. Plaza Libertad.

Bordet är för högt, det blir dator i knät igen.

Inser att jag inte orkar gå hit, det får bli bussfärd. Bussen var trevligt tom idag.

Alla plastförpackningar, till och med för pappersnäsdukar, är nästan omöjliga att ta sig in i.  Hemma har jag en sax att använda, så icke här, varken i lägenheten eller i ryggsäcken.

Jag har mina två skrivprojekt i huvudet hela tiden – ibland blandar de ihop sig, Agnes och släktkrönikan.

I natt kom jag ihåg att Victor hette Victor, Collins – vänner till mormor och morfar i Gustafs. Victor var gift med Hulda, han var stor och tjock, bullrig. Hon mycket liten och tunn, lågmäld. Minns hennes glada leende. Annars var det mest släktingar till morfar Erik som vi var hos, mormor Anna hade ju inga – hans yngsta syster Frida (mamman dog vid förlossningen) var gift med Gunnar Matsson, och hade barnen Paul, Kari-Britta och Ing-Marie, som var kusiner till min mamma. Kari-Britta gifte sig med Sune (?) och flyttade en bit ifrån Gustafs, till Solvarbo. Paul var gift med Barbro, och tog så småningom över gården.

Ing-Mari och jag var jämngamla, och jag bodde hos dem några veckor (har inget begrepp om tiden) en sommar, var med och körde skördetröska och släpräfsa – och grät över alla skära döda möss som strök med vid skörden.

En gång skulle Ing-Mari och jag av någon anledning ta oss igenom en kohage, kanske för att bada. Många kor som plötsligt fick för sig att kesa, något jag inte kände till då. Hela flocken kom kutande mot oss, hoppade och skuttade. Jag blev livrädd och sprang så fort jag kunde mot stängslet. En sko blev kvar därinne, jag tog mig ut. Ing-Mari skrattade så att hon nästan kissade på sig, och kom lugnt efter med min sko.

Flera år senare fick jag veta att hon tagit livet av sig, tror hon fick ett barn med Lars Eriksson, en man som jobbade på LRF när jag fanns på Arla. De bodde i Uppsala.

En annan gång var hela familjen på Nolabers (Nordanbergs) där morfar var född. Hans bror Johan skötte gården, hans fru hade dött i barnsäng. Tror han hade något/några barn i livet. Han var en glad skit, kul gubbe, alltid leende och snäll. En gång lät han mig rida på den stora tjuren, som han var så stolt över. Johan höll i nosringen, alla var rädda utom jag. Trygg och mallig satt jag där, medan Johan och tjuren gick runt en vända på gårdsplanen utanför ladugården.

När vi bodde kvar i Gustafs (åkte nog oftast tillbaka till Avesta samma dag) bodde vi i mormors stuga, Björkled. Jag försökte hitta dit en gång när jag körde bil ensam i trakten – men körde fel, kom inte dit. Visste att stugan var ombyggd och inte sig lik. Den såldes någon gång på femtiotalet.

Vi ungar från Avesta fick skämmas när vi inte tyckte om den mjölk som serverades på bondgårdarna i Gustafs, spenvarm och pinfärsk.

Hönsen sprang runt utanför hönsgården, katten lät dem vara i fred. Katter skulle sköta sitt jobb, ta råttor i ladugården. De var just inte sällskapsdjur. Minns inte om någon av männen jagade. Hund fanns ofta på gårdarna.