Längtar efter att hålla i en bok jag vill läsa. Klarar att läsa på mobilen, men gillar det inte. Och att lyssna på böcker är ännu inte ett alternativ, tycker fortfarande att uppläsarens röst inkräktar på min upplevelse av boken. Behöver träna mina öron, och hjärnan,

Nu är det som det är, jag är här på Teneriffa, och alla mina böcker – lästa, olästa och omlästa – är hemma i huset i Sverige. Har ännu inte sett någon bokhandel här, men det kan förklaras av att jag inte varit runt så mycket i vare sig Puerto de la Cruz eller Santa Cruz. Något bibliotek finns inte här i La Caleta, kulturhuset är väldigt stängt. Stor vacker byggnad, igenbommad. I Garachico pågår möjligen någon renovering av det som nog är kulturhus eller bibliotek. Stängt var det hur som helst, när jag kollade. Pandemi och icke-säsong är kanske förklaringar.

Tacksam ändå att Storytel finns och att jag får bekanta mig tack vare sonen och hans hustru – eller tvärtom, tack vare Lotta, tror inte Erik läser/lyssnar på Storytels böcker så ofta. Vet att hon gör det, lyssnar mest. Dit har jag inte tagit mig.

Syrran frågade idag om jag längtar hem. ”Nej, varför undrar du?” – ”Du har ju bokat hemresa.” – ”Ja, biljetten blir dyrare ju närmare önskat datum man kommer.”

Jag längtar inte hem, inte än. Men ser fram emot att komma hem till våren. Vill vara hemma under vår och sommar – men inte under novemberhöst och vinter. Kanske åker jag bort igen till hösten, kanske hit till Teneriffa, kanske annanstans. Världen är stor, och stora delar av den är ännu outforskade för min del. Jag kan inte tänka mig att åka till Thailand – politik med mera och lång flygresa är några anledningar. Kanske Grekland och öar där jag inte varit. Kanske södra Frankrike. Hebriderna och öarna där långt bortanför allt, Shetlandsöarna, Muckle Flugga som jag läste om när jag var korrekturläsare för boken som Hasse Alfredsson och Kim Meurling skrev. Men inte höst- och vintertid.

Mitt huvud förstår att tiden är kort. Jag kommer inte att förmå resa som jag vill så länge till, som nu när jag kan (om inte pandemin sätter stopp). Just nu har jag råd att resa åtminstone någon gång till, och vara borta i flera månader, jag är tillräckligt frisk och stark. Står åtminstone på benen, orkar gå, kan klara mig hyfsat. Språk kan vara ett bekymmer, men överkomligt.

Det jag tänker på är hur jag inte har låtit mig se möjligheterna tidigare. Inte för att de var så påtagliga, men också för att jag inte hade ögon att se med, förstånd att begripa vad som var möjligt. Hur jag begränsade mig själv, ibland genom att säga att någon behövde mig bättre än jag själv. Ibland genom att köra min ekonomi i botten…

Nu är det min ålder som kan sätta käppar i hjulet. Hoppas jag kan hålla de käpparna borta länge. Vill helst inte flyga mera än tre-fyra timmar, kroppen vill inte. Tågresor? Nja – känner inte särskilt stor flygskam, har på senare år inte bidragit till klimatelände per flygande. Har en del att ta igen där.

Min framtid är också för kort för att jag ska ägna mig åt preppande i väntan på domedagen – har inga lager av konserver, vatten, batterier etcetera i källaren därhemma. Tar världen slut, så tar jag slut med den. Någon månads överlevnad via ett matlager spelar ingen stor roll – inbillar jag mig. Kanske är jag stor i orden, men har ännu inte skaffat mig nödiga verktyg för att överleva, om. Lär inte göra det heller.