No te rindas

25 februari 2022 – Putin bombar i Kiev, Ukraina lider. Världen fördömer, ryssar demonstrerar och protesterar i St Petersburg. Och jag blir irriterad på min internetanslutning som krånglade igår och gör det även idag.

Av okänd anledning försöker datorn ansluta till min router hemma i Sverige – och det går förstås inte. Nu har jag plockat bort alla ”ytterligare” anslutningsmöjligheter – och för ögonblicket fungerar allt som det ska.

Utom jag, som sitter i morgonrocken i soffan fortfarande, frukosten är precis avslutad med kallt te, en skvätt apelsinjuice kvar i glaset. Klockan är elva. Ska klä på mig, ska gå ut även om molnen blir större och större, inga enstaka moln nu, ett berg av moln som antagligen lägger sig över solen lagom tills jag är ute.

Tvätten svajar i vinden på taket mitt över gatan. Det innebär tights och fleece som klädsel när jag tar min promenad. Igår blev det bara 2 300 steg, kanske blir det flera idag.

Ukraina är med mig och många andra hela tiden. Maktlösa inför galenskapen, vi kan bara visa vårt stöd genom symboler på Facebook – och sociala medier är kanske inte något människor där ägnar sig åt just nu. Många försöker fly landet, andra samlas i tunnelbanestationer under jord för att inte dödas av bomber.

Igår eftermiddag gick jag ut, behövde få mig att tro att jag kunde släppa oron med lite frisk luft. Satt och mediterade på en bänk vid havet när en medelålders man med ungt sällskap steg in framför mig och sade något på spanska bakom munskyddet. Jag hörde inte, ruskade bara på huvudet. De gick vidare. Min inre frid, om den ens fanns där ett ögonblick, försvann med dem.

När jag passerade Padules på hemväg satt paret vid ett bord och väntade på det de beställt.

Fick en kort promenad också idag innan regnet jagade in mig på det lilla fiket vid kyrkan, det med öldrickande gubbar. En cortado medan regnskuren avtog och jag kunde fortsätta hem – med två avocados, en citron och ett päron i ryggsäcken, från lilla butiken.

Sockerpåsen till kaffet gav mig också ord för idag. Ett kort utdrag ur en lång dikt (No te rindas) som tillskrivs Mario (Orlando Hamlet Hardy Brenno) Benedetti, uruguayansk författare född 1920, död 2009:

No te rindas que la vida es eso, continuar el viaje, perseguir tus sueños, destrabar el tiempo, correr los escombros y destapar el cielo.

Min kravliga översättning:

Ge inte upp för att livet är som det är,fortsätt din resa, följ dina drömmar, ta dig tiden (ordagrant ”lås upp tiden”), spring igenom spillrorna och avslöja himlen.

På sockerpåsen undertecknat ”Daniel” – vem han var/är vet jag inte. Dikten har också tonsatts, liksom flera andra av Benedettis dikter. Te quiero är ett exempel. Livet är överraskande ibland.

Photo by Skitterphoto on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s