Från London till Paris

Måndag 7 mars 2022 – börsen (min) ner drygt 10%. Och kriget fortsätter, flyktingar slussas in i Ryssland från Ukraina, sataniskt uträknat.

Här är det molnigt, och lätt vind att döma av tvätten på taket mittöver. 20 grader säger ”vädret”, trots att solen gömmer sig.

Min fot mår bra, törs inte riktigt känna efter, men inga konstiga smärtor eller ryckningar i natt. Stärker min tro på att den var överansträngd. Får promenera lagom, när jag inte har bra skor.

Har just avslutat frukosten, har ännu kvar te i koppen. Klockan är tio. Inga livstecken från min hyresvärd eller grannen. Internet enbart via mobile hotspot, sparsamt utnyttjat – men har kollat tidningar, FB, mejl och Avanza. Nu avstängt.

Sitter och väntar på att få lust att skriva vidare om Agnes och Andrès, eller bara om Agnes, eller om någon alldeles annan och okänd människa, som ingen av oss (jag och eventuella läsare) har träffat ännu. Men inte gör jag vare sig det ena eller andra. Jo, sitter och väntar.

Vet att jag inte behöver inspiration för att skriva, ”skriver ändå” är ett av mina mantran vid datorn. Idag tycks det inte vilja med mig, jag gör ord, kan kanske kallas att skriva – men orden har inget innehåll, innebär ingenting (vilket väldigt bokstavligt ord ”innebär” just framstod som). Tomt är det som inget innebär, innehållet är borta – fanns kanske aldrig eller har tagits bort, försvunnit någon annanstans. Vore kul att hitta det stället där alla tomma ord finns, kanske kan de också skapa en berättelse. Det räcker nog med mina tomma ord, allas tomma ord blir för många.

Det är svårt att låtsas att livet är som det ska vara, när krig pågår så nära. Krig med all förödelse, död och förtvivlan som det innebär, för båda sidor. Primitivt maktmissbruk, barbarisk syn på människoliv, vare sig de är ryska eller ukrainska, eller för den delen mera europeiska. SVTs reporter Bert Sundström har lämnat Ryssland.

Jag är ju rimligt trygg här några veckor till. Hemma i Sverige lär vissa varor i butikerna ha tagit slut, eller priserna höjts – på grund av ”leveranssvårigheter” och därför att människor tydligen hamstrar. Om jag köper tillräckligt många bläckpatroner till min skrivare därhemma får jag en vevradio på köpet. Husägande människor funderar på hur de ska bli självförsörjande med vatten om elen försvinner, ”finns det handpumpar för djupborrade egna brunnar”?

Det är förvirrande, omsorgen och oron inför det egna lilla livet, och maktlösheten inför det som händer i den större världen. Glädje och förtvivlan blandas, ”får man vara glad när detta händer”?

Pengar samlas in, konvojer med kläder och annat kör mot Ukraina, samtidigt som ”man” i olika media menar att det t o m är olämpligt att skicka kläder och förnödenheter. Vapen vore bättre, stoppa Rysslands möjligheter att flyga över Europa vore bättre, stryp betalningen för rysk gas vore bättre. Oligarkernas miljarder sägs vara inlåsta och oåtkomliga för dem, i Europa. Kanske gör det tillräckligt ont för att de här penningstinna männen ska göra något åt Putin? En ung idrottsman står på prispallen bredvid två ukrainare, och har tejpat ett märke på sin tröja, ett märke som talar om för världen att han stödjer Putin. Ungdomligt oförstånd, eller en säkerhetsåtgärd inför hemkomsten? Han kanske tror på lögnerna som sprids i Ryssland om Ukraina, och nödvändigheten av att kriga.

Hemma igen kvart i sju. 13 200 steg, eller drygt nio kilometer. Gått alldeles för mycket, från 363ans hållplats La Orotava, upp till stan, upp, upp till Casa de las Balcones, uppför trappor där inne (som nästan fick mig att vilja springa ut igen), besåg diverse möblerade rum, spetsar och broderier, vackra folkdräkter med mera. Därefter välförtjänt lunch (grillad sandwich med kyckling, sallad och tomater, ost), en öl och en cortado på fik på Plaza de la Constitucion. Och så promenad igen, lite felaktigt lång, via Rincon, men så småningom på rätt sida vägen och vid hållplatsen för guagua 363 hemåt. Nu ska jag nog ta ett bad tror jag, i badkaret. Det är åratal sedan sist, på Drottningholmsvägen…

Det var riktigt skönt med ett bad. Och jag tog mig både i karet och upp ur det, halkmattan jag köpte är bra för badande äldre personer. Hoppas foten håller sig i skinnet i natt, efter alla stegen. Någon middag behöver jag inte efter den sena lunchen. Klockan är kvart i åtta, jag har snabbkollat rubriker och mejl, och FB. Stänger av mobile hotspot som snart börjar kosta pengar…

Talade med yngste sonen medan jag satt på bussen hem, han har semester en vecka och håller på att försöka få lite bättre ordning på sin lägenhet och alla sina böcker… Jag har inga böcker att ställa på rätt ställe i någon bokhylla här. Drar mig tillbaka strax och hoppas på god sömn. Kroppen är trött. Jag har enligt stegräknaren bara 7 km kvar tills jag når Paris från London. Har nog gått på vattnet.

Inte mitt badkar, men fungerade bra ändå

Photo by Rene Asmussen on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s