Nu har jag det där tomma dokumentet igen, vid sidan av det jag började på i morse, som jag kanske bloggar. Som vanligt helt tom på idéer om vad jag ska skriva här, om alls. Gör just ingenting som är något att berätta om, tänker inga kloka tankar, hävdar att jag sitter vid havet och filosoferar – men jag låter tankefragmenten fladdra runt och försvinna, det är mera korrekt.

För visst surrar det i huvudet hela tiden, inget som låter sig fångas, inget som känns viktigare än något annat. Är smått avundsjuk på Sverigeförfattarnas Silja-seglats och alla möten mellan skrivande människor. Nästa gång ska jag nog se till att vara med, (först stod där ett ”kanske”, tog bort det och ersatte det med ”nog” – tveksamheten stod alltså kvar, möjligen lite dämpad).

Kollar vad jag gjort av med, inkl buss, vin, mat, museum mm från 24 februari t o m 7 mars = 11 dagar. Har skrivit upp och räknat, 2 215 kr dividerat med 11 = 200 kr per dag. Okej. Bra att ha lite hum om inför nästa resa, vart den är går.

Skriver ännu ett mejl till lägenhetsuthyraren, argt, apropå noll internet. Behöver få besked om det är fel på routern/anknytningen eller min dator.

Förbereder middag, skalar schalottenlök och vitlök, ansar små potatisar och champinjoner, tar fram en röd paprika, persilja och köttet (entrecôte) att tempereras. Skulle gärna haft bearnaisesås till, men hittar ingen i butiken, och ingen färsk dragon heller (är det sådan man har i såsen?). För det är väl inte basilika (som inte heller finns)? Persilja, och ibland färsk koriander, ingefära – det är de färska ”kryddor” jag hittat här i La Caleta, flera finns säkert i Puerto eller Santa Cruz.

Halv fyra, för tidigt med ytterligare middagsbestyr. Ska byta shortsen till tights, varmare om benen. Här hade jag ett ”kanske” igen, när ingen tveksamhet fanns – är det en av mina ”darlingar” som jag behöver ta död på?

Laddar ner ytterligare böcker från Storytel, så att jag har att läsa när/om internet tar slut. Och behöver ladda mobilen också, funkar det parallellt?

Råsteker potatisen, löken och resten, utom köttet. Blandar för efterstekning. Hackar persiljan. Den och köttet får vänta. Gör mig en GT medan jag står i köket. Har inga riktiga glas, bara trista vinglas – men det går… En Rioja till maten småningom.

Har en envis fluga som inte hittar ut. Öppnar fönstret lite till.

När skulle syrran till doktorn igen? Idag eller i morgon? Om jag nu haft normalt internet kunde jag ha skickat ett mejl och frågat direkt. Nu får jag i stället vänta på att telefonen ska laddas, och därefter gå in med mobile hotspot för internet. Skit, señor Frankk (värden). Det är han som stavar så.

Vill också kolla om ”paloma” på spanska betyder mer än ”handflata” som i Fatimas hand, fått för mig att det också är ”fjäril”. Minnesfragment från drygt sextio år bakåt är inte pålitliga. Det nuvarande minnet är det inte heller. Vem Fatima var vet jag inte. Något helgon. Det mesta var fel av mina minnesfragment – ”paloma” betyder duva, och handflata heter ”palma”. Förstås.

Nu måste jag köpa extra surf till att börja med för 99 kr 3 GB. Får se hur länge det räcker. Betalas nästa gång Hallon skickar räkning.

Har ätit, och har tillräckligt över för middag i åtminstone ytterligare en dag. Rödvinet är gott, jag försöker få höglurarna att vilja med datorn, men icke. Varför vet jag inte. Laddar dem, kanske går det bättre därefter.

Jag sitter i mörkret här inne, därute är det också svart. Borde kanske diska, men har i alla fall satt in resten av maten i kylen. Disken kan vänta, tills i morgon när jag önskar att jag hade diskat i kväll.

Tittade en liten stund på Crocodile Dundee, men nej. Såg åtminstone två människor, vars liv förändrades efter filmerna. Och kanske inte till det bättre, annat än i ögonblicket. Kanske är det så för oss alla, att livet blir bättre ett ögonblick efter stor förändring, och att det sedan återgår till det som var tidigare. Det vanliga, kanske tråkiga och trista livet. Men dock liv, viktigt att komma ihåg idag, när mångas liv tar slut, i Ukraina och i Ryssland.

Stänger av min dyrbara internetanslutning. Klarar mig utan bilder från helvetet i Ukraina. Men vet inte vad jag ska göra i stället för att våndas. I stället för att inse att jag inte kan göra någonting för att ändra någonting. Som när jag var som mest spelmissbrukare, och visste vad jag höll på med, och gjorde det hjälplöst ändå. Nu är jag lika hjälplös, men spelmissbrukar tack och lov inte längre. Försöker skriva i stället, nu som då, med växlande framgång. Inte hjälper det någon i krigets Ukraina, eller i Ryssland – där det också finns människor som inte vet eller inte vill kriga mot Ukraina. De lider också, de förlorar också sina kära.

Det är så absolut obegripligt att krig kan döda de jag älskar, att krig dödar de andra människor älskar några länder längre bort åt öster till. Har aldrig ägnat Ukraina särskilt många tankar, och har inte trott att Ryssland skulle återuppstå som under Stalin. Nu är det krig, nu är det olidlig verklighet för så många. Jag är tacksam att jag inte är där, att jag vanligen lever i Sverige, även om jag just nu några veckor till är i Spanien. Det känns för ögonblicket tillräckligt långt bort, fysiskt. Men inte för övrigt. Och snart är jag hemma i Sverige igen, till skenande bensinpriser, och annat obekvämt.

Jag vet inte hur det är i Sverige just nu. Vad är viktigt, vad är oviktigt? Vad bör man se till att ha hemma, ”om kriget kommer”. Ska jag kanske köpa x antal bläckpatroner för att få den där vevradion? Eller är det redan för sent? Ska jag svälja mina smått hånfulla ord i bloggen för ett tag sedan, om preppers? Och börja hamstra själv? Låter det bättre att kalla sig ”prepper” än ”en som hamstrar”? Handlar hamstra om att skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad? Om jag köper x av någon produkt som alla vill ha, vad händer då med de som inte har den möjligheten just då?

För ögonblicket har jag pengarna, jag har en bil jag kan lasta i när jag kommer hem – förutsatt att den går att tanka full. Jag behöver bara bestämma vad jag tror att jag behöver för någon sorts period framåt, och handla. På vems bekostnad?

Jag bor som jag gör, på landet. Behöver använda bilen. Kanske kan förändrade villkor ändra på användandet – kanske kan vi på gården tillsammans bestämma hur vi ska ha det? Har redan bestämt mig för att inte åka ”i onödan” in till Norrtälje. Ska det levereras böcker till Bokbörsen-beställare, så får det ske en dag i veckan. Ett exempel. Noggrannare inköpslistor, många ärenden samma resa. Etc. Blir jag därmed en ”prepper” – nej, men praktisk anpassning till rådande omständigheter. Utan glorifiering.

Fan, jag gillar verkligen inte begreppet ”prepper”. Som om sådana vore smartare än alla andra, och mera insiktsfulla – långt innan helvetet infann sig i den kända världen. Eller något. Vad händer med framgångsrika preppers när dystopin är verklighet? Vem slår ihjäl vem?

Jag har ingen lust att sitta i en kall kåk, med ett par vattendunkar och en vevradio, så att jag kan få besked om hur eländigt allt är. Bättre att inte veta, bättre att tro att sjöns vatten duger till mycket mera än det hittills fått visa. Bättre att lita till sonens jakt för att få lite kött. Och kanske sätta några potatisar själv i den dittillsvarande rabatten. Pionerna får flytta på sig.

Eller så flyttar jag till Spanien, eller någon annanstans, medan flyg ännu går. Långt bort, fast så långt bort kanske inte finns i verkligheten. I min verklighet.