9 mars 2022 – kriget fortsätter.

Plastdunkarna tar slut i Sverige, priset på färdmedel och el rusar, maten kan bli dyrare – vår konsumtion hotas! Synd om oss…

Jag har strax avslutat en sen frukost, sov till halv tio efter att ha somnat om vid halv sex. Himlen är blå och lite molnig, tvätten fladdrar lätt på taket mittöver. Tänker testa fötter och ben och gå en promenad idag också, kanske längs stora vägen så att jag har en guagua att ta hem om jag inte orkar gå. Längs havet går inga bussar.

Helst skulle jag vilja sitta vid ett bord, med lite människor inom synhåll för att få näring till skrivandet. Här finns inte den möjligheten, kulturhuset är stängt, liksom motsvarande i Garachico. Och när jag vill googla och se om det finns något bibliotek i t ex Silos – så har jag sparsamt stängt av mobile hotspot. Inget internet. Min frånvarande lägenhetsuthyrare ger mig många möjligheter till frustration.

Min promenad gick enbart i La Caleta, 2 500 steg, eller nära två km. Vidlyftigare planer omsattes inte. Men jag satt i solen på ett par bänkar, och en stund på trädäck nere nära havet. Såg en rovfågel med mat i klorna flyga förbi. Har just läst ut Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entrè av Mamen Sanchez. En riktig hjärtevärmare, med tårar som följd emellanåt.

Nu är klockan kvart i fyra, jag behöver just inte förbereda middagen. Det blir resterna från igår, entrecôte och råstekt potatis mm. Rödvin till.

Kör mobile hotspot en vända, och stänger så av internet. Routern får stå på, det kan ju tänkas att lägenhetsägaren kollar den.

Helen ringer och är orolig över att mitt internet inte fungerar. Försöker försäkra att jag visserligen är arg på värden som inte hör av sig, men att det nu går med de 3 GB jag köper från Hallon. Hon mår lite bättre, men känner sig inte bra – och vill inte komma hit innan hon är säker på att varken hon eller Isaac smittar, vad hon nu har råkat ut för.

Just nu blinkar routern både rött och blått. Den får stå där och blinka.

Jag läser Storytel-böcker offline, just nu en som jag inte ens minns namnet på. Något om en sommar i Paris. Har ätit middag och diskat, klockan är halv åtta. Anders och jag har pratat, han ville som alltid ”kolla läget”.

Har tillbringat en stund med hotspoten och internet. Nu avstängt. Laddar mobilen, som tar slut fort när jag läser böcker?

Jag undrar hur det var när människor lämnade Sverige för att emigrera till USA? Min moster Astrid åkte 1934, och det skrevs nog brev och skickades paket, men såvitt jag vet kom inte hon och hennes man tillbaka på besök förrän 1950. Med sin bil, per båt. Sexton år senare. Hur kändes det för föräldrarna, syskonen och henne? Finns inget beskrivet i det lilla jag vet om detta. Vi hade en kartong med påskrift att den var från Astrid, hade innehållit filt (för små barn?).

Jag fick en blunddocka från moster Astrid, Tina, med blå klädsel, mössa också, och rödaktigt hår. Hon pep när jag vände på henne och sa förmodligen ”mama”. Och var finare än kusinens blunddocka (som jag inte minns), tror att min var en direkt protest mot att bara en dotter i huset skulle ha en blunddocka. (Vi bodde i samma hus, kusinens familj och min.) Moster Karin här hemma i Sverige gav mig en dockvagn till Tina. Vart tog Tina vägen? Till syrrans döttrar? Några gratulationskort finns också kvar – men inget om livet här, eller livet där.