Framtiden är kort

Har ätit det som kallas middag idag, resten av entrecôten, bröd och spanska pickles (jag fick upp burken efter måttfullt svärande). Pickles´arna visar sig vara uppträdda på trästickor: ättiksgurka, röd paprika, urkärnad grön oliv, syltlök – dög dock som tillbehör till det kalla i tunna skivor skurna köttet. Nu dricker jag ett glas vitt vin, som är lite för dulce för min smak. Eftersom det är det enda jag ha, så duger även det.

Tvätten hänger på tork, solen skiner och klockan är strax sex. Kanske läge att kolla nyheter igen? Nu gjort, och ingenting har förändrats till det bättre. Många ukrainska flyktingar behöver någonstans att bo, Migrationsverket klarar inte att ordna det. Men Carola och några andra kändisar sägs ställa upp, så det ordnar sig nog.

Min blogg om vevradio har fått många att reagera – flera än jag trodde har en dylik därhemma, liksom tomma plastdunkar och konserver. Så jag får väl kolla marknaden när jag väl är hemma igen, om nu någon vevradio då finns att inhandla – liksom ärtsoppa och annat konserverat. Mitt skafferi är tämligen tomt, gjorde slut på det mesta innan jag åkte. Plastdunkar har jag sen i höstas, då sonen behövde vatten på landet och pumpen inte fungerade som den skulle.

Har svårt att ta in att Sverige befinner sig i kris, att krig hotar att drabba även oss i någon form – kanske enbart genom att infrastruktur inte fungerar eller att bensin ransoneras, eller vissa livsmedel inte längre går att få tag i. Vi har så länge levt förskonade från mycket som drabbat andra länder, också i Europa. Myndigheter är oroade av cyberangrepp, och vill se till att t ex Försäkringskassan kan göra det den ska, betala ut barnbidrag och annat som medborgarna behöver. Samhället är sårbart.

Och parallellt fortsätter det partipolitiska käbblet, även om det tycks finnas enighet om att försvaret behöver stärkas. Magdalena Andersson fick onekligen en tuff start på sin statsministertjänst, glad att hon verkar stå pall.

Helen, min trogna och kunniga googlare, har upptäckt att även Silos har ett bibliotek – närmare än det i Buenavista. Med gratis internet. Ska undersökas snarast, efter helgen.

Stort och smått, blandas i mig och kanske i många andra. Privata sorger och glädjeämnen samsas (eller inte) med internationell oro och förfäran över krigsmaskinernas urskillningslösa dödande. Alltihop finns i mig samtidigt. Svårt att släppa, och ändå är jag tacksam att jag och de mina veterligt ännu inte drabbats av krigandet österut.

Det känns onekligen märkligt att sitta här på Teneriffa, i en lägenhet som är dyrare per månad än det lilla otäta huset därhemma – och fjutta och gnälla över skrivande av något som kanske kunde kallas ”feelgood”, eller icke-skrivande. Absurt. Vad är viktigt och vad oviktigt? Läste om Alexandra P (kan inte stava till efternamnet) som befinner sig med familjen på Maldiverna – och har gripits av tvivel över hur okej den dyra semestern är. Eller kanske, hur ”politiskt korrekt” en sån semester är?

Jag har förmånen att kunna strunta i det politiskt korrekta, i egenskap av icke-kändis. Tur är väl det. Så jag fortsätter att må bra i sol och värme för det mesta här i La Caleta de Interian på Teneriffa. Flyg hem är bokat till den 2 april. Jag hämtas på Arlanda av någon i äldste sonens familj och sover tryggt hos dem den natten, innan jag åker hem till mitt tomma och antagligen ganska kalla hus. Men det bombas ännu inte, det går fortfarande att värma upp med elementen, jag har el och vatten – det största okända obehaget är hur mycket mössen har härjat i huset under vintern. Det visar sig.

Någon säger på Facebook att vevradioapparaterna ”tog slut fort”. Då är det väl så. Här fungerar just nu inte mina hörlurar, utan att jag förstår varför. Små irritationsmöjligheter, försöker undvika att låta dem styra.

Nu är det mörkt, klockan är halv åtta och jag dricker det sista av mitt vin. Har tänt mina två värmeljus, diskat, borstat tänderna. Ska gå till sängs om en stund, och försöka somna. Lite väl tidigt kanske, men har just inget bra alternativ att sysselsätta mig med. Läser lite i Harrisons Conquistadorerna, och lite i Lena Anderssons Sveas son – men ingen av böckerna får mig att vilja läsa mera. Inte just nu i alla fall. Och feelgood-böcker har jag läst så många den senaste tiden att jag är mätt, övermätt.

DN har bytt sudoku till en ny variant, som jag inte begriper. Och så kräver det också internet, förstås. Borde kanske (när jag har obegränsad tillgång till internet) kolla Worldl, är kanske kul, har sett att syskonbarn leker med det.

Det känns lite som om ”allt” samverkar till att jag ska fortsätta skriva, inte hålla på och kolla internet och det som finns där. Bara skriva. Och fortsätta skriva. Hm.

Inte får det igång mig. Jag blir snarare motsträvig och tvärtförs, protesterar inombords och talar om för mig att jag varken kan eller vill eller har något att skriva om eller är kreativ nog. Inte inspirerad heller, som om det vore nödvändigt. Inget ”flow” här inte, nej bevare mig väl. Inga många mappar med idéer på datorns skrivbord, inga manustankar som ska bli något. Det där jag tidigare – för några veckor sedan – pratade om som ”Agnes trilogi”, glöm det. Hon har inte ens fått en första del, än mindre nr 2 och 3.

Ändå är det svårt att helt överge henne, att släppa taget och leta efter ett nytt, tag-värdigt uppslag. Hur skulle det se ut? Vad är ”feeldark” till exempel, som antidos till feelgood? Inte feelbad. Feeldark. Varken jag eller Agnes vet något om detta.

Jag har helt klart för mig att jag inte är gjord att skriva feelgood. Jag är för melankolisk, för mörk i sinnet för ofta och för länge. Även om jag inte numera deprimerar mig som förr, så tar det mörka (i olika nyanser) ofta över. Och inte kan jag skriva erotiska berättelser, det är jag för pryd för. Inte för att någon kräver att jag som 80-åring ska vara pryd, bara för att jag är det. Offentligt.

För det är ju det där, jag vill skriva offentligt, vill att andra ska läsa (och gärna gilla) det jag skriver. Bloggen har sina trogna läsare, flest i Sverige, men också över stor del av världen. Undrar ofta vem i Kina som läser till exempel. Jag vill ha flera läsare. Och då må jag skriva så att jag får det. Problemet är att jag inte vet hur det jag skriver ska kunna locka (skrev fånga/fängsla först, men det lät illa) de här läsarna.

Jag försöker se hur ”receptet” på läsvärda berättelser ser ut. Något uppsnappar jag, men det blir ändå ingen pösig och saftig sockerkaka, mera som de ibland blev därhemma för länge sedan, hopsjunkna i formen, ofärdiga i mitten och allt annat än som de borde varit.

Vissa författare som jag möter på Facebook har sina ”formler” för sitt skrivande, och använder dem väl och återkommande. Jag har ännu inte hittat min. Det är lättare att vara kritisk till andras sätt att skriva, än att hitta formen för mitt.

Och ända sedan födelsedagen i februari ekar det i mitt huvud att ”tiden är kort, sätt igång om du någon gång ska komma någonstans”.

And this is not how my cake looked!

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Framtiden är kort

  1. Fredrik i EU skriver:

    Som vanligt en fin och reflekterande bild av ditt liv sammanknutet med världen. Just nu är vi många som famlar, och komma igång med något, är det nog flera som vill. Jag blev ånyo besviken för en knapp vecka sedan, tråkigt med människor som agerar i motsats till det gamla Wallenbergmottot, ”att verka men inte synas”, dvs ”synas men inte verka/respondera” när det väl sätts konkreta förväntningar på det. Om du följer min tanke. Jag hoppas att vi nu i efterpandemitider kunde träffas avslappnat vid tillfälle och prata om allt och inget, som vi gjorde för nu 3,5 år sedan uppe i Ångermanland. Kram till dig Margareta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s