Privilegierad

Inte visste Agnes varför hon drog iväg till Teneriffa. Hon visste bara att hon inte ville ha en vinter till i det dåligt isolerade och kalla hus hon hyrde utanför Norrtälje. Där hade hon hamnat när hon inte hade någon annanstans att bo, efter kraschen med sambon på grund av hennes spelmissbruk. Och tack vare den nu döde sonens vänskap med ägarna till den stora gården, där ett av husen fungerade som sonens ”jaktstuga”.

Nu är nu. Sonen är död sedan snart åtta år och ”mannen hennes” också, liksom ex-maken som behövde henne de sista åren i livet. Nu är hon fri. Hon är ensam om att fatta sina beslut i livet. Hon kan göra det hon tror att hon vill.

Så hon for till Teneriffa, i drygt tre månader. Över den värsta vintern därhemma, tills våren börjar komma, i april. Nu ska hon snart åkte hem igen.

Vad har hennes månader i Spanien gett henne, vad har hon lärt sig om sig själv och att leva?

Hon har fyllt åttio år medan hon varit här, hon har haft julafton och nyår alldeles ensam. Lite konstigt var det nog, men inte någon stor saknad. Mest är hon förundrad över att hon faktiskt nu är åttio år – det är svårt att förstå. Medan hon skriver far en liten bananfluga omkring och får henne att tappa den lilla koncentration hon har. För hon är virrig, hon vet inte riktigt vad hon håller på med.

Även om klockan bara är sju på kvällen har hon ställt in ett glas med vatten vid sängen. Och borstat tänderna. Snart ska hon gå till sängs, om hon har tur drömmer hon något trevligt, om inte så är det som för det mesta. Hon kommer antagligen att vakna någon gång mellan två och fyra, ha svårt att somna om – men göra det och drömma något hon inte kommer ihåg när hon låter sig vakna och så småningom stiga upp. Ibland vill hon inte, men hon noterar att oviljan inte är lika stark här som hemma.

Här är det lättare att uppfatta det som är fint med att leva, goda apelsiner och bananer till frukost, gott te (tack Nina, också för tehållarna) och bröd – som för det mesta är lika trist som butiksbakat därhemma. Bara SuperDino har haft riktigt gott bröd. Hon saknar bagarna i Frankrike, i Juan les Pins. Här är solen och den blå himlen, och framför allt havet. Alltid havet, snällt, våldsamt, skrämmande, lekfullt. Havet.

Och hon försöker omfatta sanningen i att hon nog kan åka iväg ännu någon gång – helst flera, men inte många. Av ekonomiska skäl, och av åldersmässiga – hur mycket kan en åttioårig kvinna tro sig om att orka? (En hel del, so far.)

Fortfarande förstår hon nog inte hur gammal hon är, och hur trött hon därmed kanske borde vara. Eller hur privilegierad hon är som faktiskt ännu är frisk, trots att hon gillar Dry Martinis alldeles för mycket. Hon vill inte ge upp dem, om hon inte måste – och än ser hon inga tecken på att hon måste. Skulle vara problemet med att hitta torr vermouth här på Teneriffa då, men hon har hittat ett ställe i Puerto och ett i Santa Cruz. Med dugliga ersättningar.

Och det regnar, och regnar. På sitt sätt en skön omväxling till all sol. När hon befinner sig inomhus. Just nu blir jag trött på att skriva ”hon” när det handlar om ”mig, och jag”. Den där balansgången är knepig, och ofta missar hon/jag vem som skriver, vem som berättar. Läsaren får förstå ändå.

Just nu tror jag nästan att fönstren ska bli rena, utan putsande. Regnet sköljer över rutorna, himlen lurar utanför med moln som är allt ifrån grå till rosa. Vackert. Och jag är inne i värmen, slipper bli blöt, behöver inte heller dö i ett jävla krig österut från Sverige, i Ukraina.

mitt hav när det är lugnt

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Privilegierad

  1. bergalott skriver:

    Gillar ”inledningen” till boken om Agnes. En sådan där inledning som får mig nyfiken på vad som ska hända henne där nere. Eller inte hända om det nu blir så. Kanske fortsättningen väntar där hemma? ❤ (får en liten sådan känsla) 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s