Idag, påskafton

Vi får se om jag klarar att skriva med så här bred vänstermarginal. Men det gör det lättare för förlagsredaktören att kommentera…

Nu råder mig Helen att skriva riktigt dåligt, bara vräka ur mig saker som bara jag själv någonsin ska läsa – och då fixar jag redaktörsmarginal! Var det inte någon amerikansk författare som sade ”skriv dåligt ännu sämre” (eller så)? Absurd är världen, min skrivarvärld i alla fall.

Den andra också, med krig, koranbränningar som skyddas av polis som därför blir misshandlade, bilar satta i brand… Den där danske uppviglaren borde aldrig fått tillstånd för sin manifestation, ibland går yttrandefriheten för långt.

Jag försöker få liv i Agnes, men hon är lika seg som jag. Det kanske är för sent för både henne och mig, även om jag gjort henne några år yngre än jag.

Att åka till Teneriffa var bra, för solen och havet. Pulpos i vinäger, apelsiner och bananer. Inte för min icke-existerande kreativitet. Den dök aldrig upp där heller. Det kändes lite kul att bara boka enkel biljett, och stanna i drygt tre månader – vill göra om det, annanstans. Kanske på Teneriffa, inte i La Caleta. För stenigt och därmed svårt att ta sig i och upp ur havet för bad. För långt ut på landet, för lite folk – haha, jag som vill ha ”lite folk”. Jag hänger inte riktigt ihop. Logik har aldrig varit någon stark sida hos mig.

Efter en kall natt med frost lyser solen nu och himlen är bara lätt beslöjad. Kanske kan jag sitta på altanen längre fram på dagen.

En anddrake och en andhona – åda? – går förbi mitt fönster. De kollar pallkragen där jag ska sätta blommor småningom, och knallar vidare. Kanske letar de efter en bra plats för äggläggning? Kajorna lite längre bort vänder på gräsmattans mossa och hittar kanske något ätbart. Eftersom jag inte matat några småfåglar under vintern har jag heller inga här nu. Någon enstaka talgoxe och koltrast har jag sett, häromdagen tror jag en bofink hälsade på.

Hemingway: ”skriv en enda mening som är sann”, Stephen King: ”berätta sanningen”, en vän: ”leta på mannen med kängan på dragkroken och känslan inom dig, han var din feelgood”, många andra: ”skriv om det som brinner/bränner” (förstår det som ”det som gör ont, är svårt”).

Just nu varken brinner eller bränner något så värst, det onda gör inte längre lika ont. Sorgerna dämpas av tid, kvar blir saknaden. Och den är tungfotad, inte snabb och brinnande. Ett alternativ från Je m´appelle Agneta, av Emma Hamberg, ”att bära sin sorg med livsglädje”.

Klockan är bara kvart över tio och jag tycker jag suttit vid datorn länge. Trots att jag både diskat och bäddat och eldat i spisen. Det vill säga, inte skrivit.

Något med det här typsnittet och breda marginalen tilltalar mig. Tack Nina (Sjöstrand), kära skrivinspiratör, för tips om detta och mycket annat.

Vad gäller gårdagens synopsis till Agnes-boken har hon anlänt till Teneriffa, sovit en natt i Puerto hos vännerna, och transporterats i bil till La Caleta de Interian av hyresvärdens kusin Marco med fru – med diverse komplikationer.

Hon har också tappat bort sin plånbok med kort och kontanter (och är tacksam att hon glömt hur mycket Euro det handlade om), kortet spärrades direkt, och hon hade varit klok och tagit med sig ännu ett bankkort.

Hon har åkt på öronen via ett missat trappsteg när hon var ute vid havet. Hjälpt hem av bekymrad spansk man som försäkrade att han inte skulle följa henne upp till lägenheten, bara ville se att hon kom hem. Blåmärken och blåtira som gömdes bakom solglasögon och munskydd.

Ovanstående var bara de första tre-fyra dagarna i La Caleta. Drygt tre månader återstår av hennes vistelse. Nu får hon ta igen sig lite.

Men jag som skriver tror att det är en bra idé att skriva synopsis så här, när en hel del redan är skrivet. Därefter, när flödet väl är beskrivet, ska ”kapitel för kapitel” ta vid, ett dokument för varje kapitel, med någon slags förklarande titel. Allt för att få ordning och kunna hålla reda på var vad ska in i boken, hur saker hänger ihop och ibland inte gör det. Och jag tror också att även synopsis kan förändras efter vägen.

Nu dags för fika, med tunna mandelkakor till, belgiska Jules Destrooper inköpta på Ica i Norrtälje. Hårdkokar några ägg till kvällen. Och gläds åt livskraften i nedklippta pelargoner. Om tre minuter är äggen klara, då går jag ut på altanen med tjock jacka och filt om benen, och sätter mig och läser en stund.

Nu ute i solen, som på Teneriffa, bara mera kläder på. Och fårfäll (inte filt) över knäna, keps som skuggar solen. Läser Je m´appelle Agneta, av Emma Hamberg, riktigt bra feelgood. Läs den om ni gillar bra bok och genren feelgood. Den. tjocka jackan sitter jag på, det blev för varmt.

Jag har svårt att skilja på feelgood och romance – men köper Ninas förklaring – romance drivs av sex och dramatik, feelgood mindre (eller just inget, möjligen antytt) sex och lyckligt slut. Någon tydlig genre för min bok om Agnes finns nog inte. Än.

Ett stort molntäcke breder ut sig, och solen gömmer sig. Tog en bild nyss och försökte inbilla mig att molnen drog bortåt. Det gjorde de inte. Jag sitter kvar, det varken regnar eller blåser.

Fårfällen luddar av sig på min svarta skjorta. Borde kanske vända insidan ut. Gjort. Läser vidare.

Inser att Emma H skriver mycket dialog, som gör människorna levande, oavsett vilket språk de talar. Eller inte talar i Agnetas fall, hon kan inte franska. Jag behöver dialoga mera, även om Agnes inte klarar spanskan.

Äter amerikanska blåbär (vet inte varifrån de kommit), ”alltid smakar det lite fågel” som mamma brukade säga om något som var nästan som det skulle.  Till detta dricker jag ett glas Richard Juhlin Blanc de blanc, trots att klockan bara är halv två. Och solen motar molnen så där lite lagom.

Har sett Hambergs bok för länge sedan, men inte lockats, kanske titeln avskräckte. Nu är jag förtjust. En citronfjäril gläder mig dessutom också just nu.

Blåbären kommer från Marocko, bananerna på Ica från Ecuador. Vinet gjort av en svensk i Frankrike.

Photo by ANTONI SHKRABA on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Idag, påskafton

  1. Fredrik i EU skriver:

    Jag läste Je m’appelle Agneta förra sommaren, eller var det hösten? Jag vet inte, mina två senaste år ett enda sammelsurium, och det är kanske inte så viktigt NÄR jag läste den, men jag gillade den mycket. Finns både glädje och sorg, och för en som vuxit upp och vistats i landet i omgångar efteråt, är det en särskild nerv i läsandet. Tyvärr har jag alldeles för många mörka moln över det som är kopplat till det landet just nu. Hoppas på att de försvinner snart…men jag våndas.

    • beskrivarblogg skriver:

      Fredrik, hoppas dina mörka moln i Frankrike löses upp – det är tungt att bära sorgsna och arga förväntningar – varm kram till dig

      • Fredrik i EU skriver:

        Ja du min författarvän… de här åren kommer på något ikapp nu. Det blir extra jobbigt. Så svårt att sätta fingret på. Men du och jag ska träffas i vårsolen framåt, och ta vara på livet.

Lämna ett svar till Fredrik i EU Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s