Fingal är uppsagd

Har inte skrivit mina tre morgonsidor (Julia Cameron´s övning). Några ord per dator, några för hand. Sol och moln. Orden sitter fast. Kanske hjälper det om jag klär på mig? Jag gör hela tiden något annat, går på toa, duschar, skriver ut texter, lägger i mappar, diskar, fixar fika. Skriver upp ’sallad’ på Ica-lappen, att handla när jag hämtar Anders och Lotta.

Nu har jag klätt på mig. Det är kallt inomhus idag. Hoppas Örjans glasmästare kommer snart och kollar fönstren, de är otäta även om de inte går att öppna.

Fikar. Utan något till, behöver hålla igen där jag kan. Vikt och ekonomi. Skönt att ha röstat, är orolig för hur valet kommer att gå. ’Ingen stark regering’ sa gamle Feldt häromdagen. Och så blir det nog, men jag fasar för att SD ska komma i någon som helst bestämmande ställning. Tycker dessutom att valsystemet är absurt, med 4%-regeln, borde ändras.

Tänder vedspisen. Hoppas den inte ryker in, när den stått oanvänd så länge. Veden är torr, från landet.

Lägger in en fulskriv-text i min skrivarlya hos Jorun. ’Det brinner’. 5 minuter äggklocka.

Tarot. Ess i stavar, mycket stark energi – vad dras jag mest till att göra? Vad ger mig mest nöje? I vilket sammanhang kan jag förverkliga mina drömmar? Dra kort.

10 i bägare – tillfredsställdhet. ’Livet ger mig allt jag behöver för att vara lycklig.’

XVII – stjärnan – ’min fantasis skapande förmåga och min förening med det allomfattande medvetandet visar mig hur jag ska förverkliga mina idéer’.

De här korten pratar med mig, och ger mig större tillit till att det kommer att bli bra med skrivande och Jorun. Släpp Fingal (min inre kritiker som jag döpte till Fingal precis innan jag sa upp kontakten med honom). Nu kanske jag får en snällare och mera hjälpsam kritiker i Jorun. 10 veckor från 6 september. Zoom 1,5 timmar per vecka, däremellan skrivande och utbyte med övriga deltagare.

Spisen tar sig. Men den ryker in så att jag får öppna fönster och dörr för korsdrag. Kan inte öppna luckan för då kommer röken. Varför ligger de torra vedträna och bara ’kolar’? Stopp i skorstenen?

Har lagt in ’fulskrivet’ Det brinner i min skrivarlya hos Jorun. Ska inte skriva mera om döden, son och män, eller om spelmissbruket. Räcker med presentationen och det här inlägget.

Så vad ska jag skriva? Att byta namn på Agnes till Kristina räcker inte långt. Om någonstans alls.

Börja på något annat? Vad i så fall? Skriva om den här gamla kvinnan som försöker låta bli att dricka för mycket i sin ensamhet, som försöker skriva något som åtminstone hon själv tycker är bra, som vill få ännu en bok utgiven. Innan hon dör.

Hon som säger sig sakna fantasi, som inte hittar någon historia i sig. Men som kanske inte utforskat sitt eget åldrande tillräckligt, som inte förlikats med rynkor och blåmärken, skrynkliga armar och hängande bröst. Åldersvårtor – vilket fult ord. Och som inte får vedspisen i sitt kalla hus att tända och brinna som den ska, just nu ligger den bara och segryker så att hon inte ens kan öppna luckan för att röra runt i veden.

Hur kul är det att ha fyllt 80? Inte kul alls, just det åldersklivet börjar jaga mig. Jag känner mig för första gången i livet riktigt gammal, nästan så gammal som jag faktiskt är. Det gör ingen skillnad att vänner säger saker som ’har aldrig träffat en 80-åring som inte har någon medicin’, ’du verkar inte äldre än max 70’ och liknande. Jag ser mig och jag känner hur gammal jag är.

Ett problem i sammanhanget är att jag fortfarande vill ha en man. Nära, men inte inneboende, frisk och sensuell, med förmåga att älska på alla de sätt vi tillsammans kan hitta på. Utan behov av hushållerska. Får gärna se bra ut också, och inte vara missbrukare av något slag. Ordnad ekonomi, måste inte vara förmögen.

Vad gör jag då för att lösa problemet? Ingenting. Törs inte ge mig in på sajter för dejtande, vill inte ’sälja’ in mig och kanske råka ut för konstiga typer. Något jobb där jag kan träffa en man har jag inte längre. Och numera tycks jag inte heller se män som jag kanske gjort förr. De ser inte mig heller – något i det gamla signalsystemet har slocknat. Matbutiker och biblioteket är kanske inte så lovande ’jaktmarker’.

Så jag väntar uppenbarligen på att han ska ramla in här i mitt kök, kommen från jag vet inte var. Det lär inte ske, så fantastiskt är inte universum – det har viktigare bekymmer att hantera dessutom. Krig, inflation, galna elpriser, pandemier, val i Sverige som just nu ser hotfullt ut.

Andra bekymmer – hur länge kan jag bo kvar här i huset? Ensam. Hur länge kan jag köra den bil som är nödvändig för att bo här? Kommer jag själv att begripa när jag bör avstå från bilkörande? Har inte utforskat vilka matleveranser jag kan få, vet bara att systembolaget levererar hit. Kanske dags att kolla vad det kostar att få hem varor från Coop eller Ica.

De exemplar av Free Spin som jag vid varje biblioteksbesök ställer i omloppshyllan, är borta när jag kommer dit nästa gång. Är det människor som tar dem och läser? Eller städlysten personal som plockar bort? De kostade mig bara fem kronor styck i inköp, så jag bara gläds åt att de försvinner. Även om det vore kul att veta vem som kanske läser.

Det här skrivandet tog mig inte närmare idéer om vad jag ska skriva. Jag har tiden, jag har fingrar som fortfarande hittar hyfsat rätt på tangenterna, nu har jag också en fungerande skrivare igen, efter hjälp hos Lindgrens i Norrtälje.

Men var är kreativiteten och fantasin, var är lusten och glädjen? Varför envisas jag med att skriva, när jag så ofta klagar över att jag inte kan. Är Fingal (den inre kritikern) fortfarande så stark i mig, trots att jag sagt upp bekantskapen? Att skiljas från någon som varit med mig större delen av livet tar förmodligen tid – och det är bara några timmar sedan jag skrev det där brevet om uppsägning till Fingal.

Så här ser det ut när spisen brinner som den ska – inte idag…

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Fingal är uppsagd

  1. bergalott skriver:

    Kära goa Margareta ❤
    Finns ingen tröst – det är livet.
    Vet du… idag var jag till syrrans demensboende. Hon är någorlunda redig och kan ännu prata som "folk". Däremot omkring henne finns de som inte längre kan uttrycka sig alls. En förfärlig syn och ett svindlade scenario om "tänk om jag blir så där".

    En gång i tiden jobbade jag på en låst avdelning för dementa. då var jag mitt i livet och hade inte en tanke på ålderdomens tröstlösa tillvaro och definitivt inte på att bli dement. Nu börjar den närma sig även för mig. Men jag har förstått (tror jag) att skriva någon roman inte är något för mig. Kanske är jag lite lat men jag tror hellre att det här med teater ligger mer för mig.
    Och jag har även kommit fram till varför.
    Det är att jag vill styra och ställa och vara med människor som vågar utmana sig själva i amatörsammanhang. Göra dem levande och engagerade och ge dem lite av att det fortfarande finns något att skratta åt OCH att få andra att, om inte skratta, i alla fall dra på munnen. Det är kontakten med människor jag trivs bäst men jag vill ha dem på armlängds avstånd ändå. Inte bli för intim men ändå försöka ge av mig själv utan att bli uppäten.

    I dagarna får jag höra om jag får stöttning av hembygdsföreningen och jag vet att där sitter det både bankmänniskor och sådana som vet hur man bär sig åt för att få sponsorer. Längtar bara efter att få köra igång. Jag orkar inte sitta still och vänta och jag har redan engagerat några som mer än gärna är med. Bl.a en operasångare som ska få spela Lucifer. F*n va kul. (han spelar huvudrollen i operan Norma som uppförs på Folkoperan nu under hösten). Inga dåliga tillgångar som finns i den här bygden. 😀
    Hans mor hade läst manus idag och hon klappade händerna och tyckte jag skulle sälja pjäsen till bröderna Hörngren. Nu skryter jag nästan men jag har sååååå roligt och jag har något att se fram emot. DET har jag men inte du (just nu). Men jag är helt övertygad att du snart kommer loss ur dilemmat du upplever. Det är nog lite för lite skratt och glädje omkring dig. När skrattade du sist? Jag har skrattat en hel månad nu men det beror nog delvis på… ja du vet.

    Önskade att jag kunde krama om dig och få dig till skratt. ❤ ❤ ❤ ❤ Love you!

  2. beskrivarblogg skriver:

    Kära goa vän. gläds åt din glädje i teatern, klart du ska vara där – se till att sälja din pjäs – gärna till Hörngrenarna, och definitivt till hembygdsföreningen!! Så glad att du är glad, och du har definitivt rätt – för lite glädje, för lite skratt – men just nu ler jag lite, åt dig och åt att du finns och att du (och jag) definitivt inte är dementa – än!! Massor av kramar och love you too!!

  3. Drar du också kort!? jag älskar det, och har (några för) många;) Tänker också en hel del på valet…Väldigt bra och kreativa(tankar) angående Fingal. Jag har en hel kör av inre kritiker som borde sägas upp på direkten. Kram på dig!

  4. Gunilla skriver:

    . Tack för att du skriver i bloggen! Det du gör och tänker är inspirerande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s