Lördag morgon den 1 oktober 2022 – mörk himmel fortfarande när klockan är åtta. Ljus tända på köksbordet, inbillar mig att det blir lite varmare, förutom att det är vackert. Femton grader i köket är svalt.

Ska så småningom åka in till Norrtälje och hämta min nya resväska på Ica. Det blir ett besök på ett ex av Free Spin plus några andra i omloppshyllan. Har tre-fyra banankartonger med böcker som jag inte lagt in på bokbörsen, eftersom det redan finns för många av dem där.

Det regnar lätt när jag går ner till källaren för att läsa av elmätaren.

Diskat och klätt på mig, mitt te har kallnat. Vattnar blommorna, sparsamt.

Har hämtat resväskan som ser fin ut, väntar med att låsa den med egen sifferkombination. Och har just bestämt mig för att det inte blir något bad idag heller.

Biblioteket lånade ut Sven Olov Karlssons två böcker om ödehus. Och jag läser den deprimerande historien om bröderna Nordenborg i Örbäck, Västmanland, enslingar med psykisk sjukdom och svårigheter att umgås med andra människor. De tog hand om varandra så gott de kunde, och byggde huset bredvid föräldrahemmet. Men inget gjordes färdigt, byggställningen på gamla husets gavel är på väg att rasa, har kanske rasat nu. Lennart flyttade till äldreboende när han var drygt nittio år. När den yngre brodern dog framgår inte.

Fastigheten ägs numera av en granne (?) som tömde husen på allt som samlats där, ett tjugotal lastbilslass med avfall. Inklusive tiotalet döda katter. Förmodligen var det skog och kräftfiske, kanske jakt, som hörde till gården som lockade. Husen står såvitt jag vet fortfarande kvar, och ramlar väl ihop en dag. Lennart Nordenborg var en mycket duktig, självlärd snickare – samtidigt som han lät sitt och broderns hem förfalla totalt. Enligt författaren Lars Gustafsson, som bodde i närheten och fick bygghjälp av Lennart, led Nordenborg av klassisk paranoia, trodde hela tiden omvärlden om ont… Sorgligt.

Tacksam att jag inte gick ut och ner till sjön, nyss vräkte regnet ner, och mer ser ut att komma. Har satt på kökselementet och klätt mig i tjocka fleecebrallor och dito tröja.

Det blir pasta med en bit revbensspjäll och god sås till middag idag. Frysen levererar. Pelargonerna i fönstret rör sig sakta av värmen som stiger upp från elementet under dem.

Hittade Runa Brars bok Tankar från hönsboden (ett urval av kåserier, 1983) i omloppshyllan på biblioteket. Minns att jag gärna läste hennes kåserier i DN för länge sedan. Undrar vad som hände med henne, vet att hon givit ut en bok före denna, Ett litet välsignat folk, 1982. Hon fick följa med mig hem.

Googlar och ser att hon för tio år sedan flyttade till Bromma, och att vi är lika gamla, hon och jag… Hoppas hon fortfarande skriver romaner i sin numera möjligen imaginära hönsbod. Kanske har hon en verklig sådan också i Bromma!

Nu lyser solen, även om det fortfarande är molnigt. Aprilväder i oktober?

Läser mera i Tankar från hönsboden och inser att jag fortfarande tycker om och blir glad av orden. Som syrrans, Luktärtans, lampa i barockstil som alla slår huvudet i. ’Alla i vår familj har en liten buckla mitt på huvudet.’ Och Svenne, som såg henne rakt in i mammans avvisande ögon. Han böjde sig fram och kysste henne med all den värme som tanken på en tom tunnelbanestation kan åstadkomma vid den tiden på dygnet – slarvigt citerat. Älskar hur hon skriver. ’Det var min hjärtefröjds dag. Svenne har en själ som smakar äpple.’

Kanske skulle det glädja  Runa Brar att jag idag ler och skrattar högt åt hennes skildringar av Svenne, restaurangbesök och hur mannens beteende borde vara, och Betsy och svartsjuka. Mig gläder det i alla fall.

Jag är lite varmare, om av läsglädje eller element är oklart. Klockan är snart halv fyra. Inte dags för middag ännu. Undrar om syrran kommit hem från Kreta.

Köpte hallon och blåbär till lägre pris – kvittot visade inte det, men okej. Äter hallon nu. De är fina, verkar fräscha. Kollade inte varifrån hallonen kommer, kanske Spanien?

På måndag ska jag lämna tillbaka den kabinväska jag lånade inför Teneriffa-resan. Har nu köpt en mellanstor resväska och tänker i framtiden inte åka någonstans med enbart en kabinväska.

Söndag morgon vaknar jag till en bild av lilla Ida, syrrans barnbarn som föddes i augusti. Så då är nog kära syster hemma igen efter sin bridgeresa till Kreta.

Det blåser kraftigt, solen gömmer sig bakom trädet och än sitter de flesta bladen kvar. De är många, det märks bara på backen att de dalar ner i jämn ström.

Blåser ut ljusen på köksbordet. Dags för en snabb dusch och hårtvätt.