Fredag.
Tagit in de två sista, gula, ringblommorna och satt dem i svärmors lilla vackra gröna glasvas. I mosters äggkopp av vitmetall står en engelsk pelargonblomma som kom i kläm när jag drog upp rullgardinen i morse. Och mina vissnande, men fortfarande (ganska) vackra tulpaner står också på köksbordet. Jag är omgiven av blomster, ljus i vackra stakar, ord i form av böcker och egna papper, en del handskrivna, andra utskrivna. Läsglasögon, post it-lappar, förstrykpennor och andra. Några svarta anteckningsböcker. Biblioteksböcker, och andra. Mitt köksbord.
Parallellt finns den där andra världen – den där det bildas en regering just nu. En jag inte vill kännas vid, men som jag och alla vi andra får leva med. Kanske i fyra år, kanske gör de bort sig dessförinnan. Eller något annat händer som också vänder upp och ner på den värld vi inbillat oss att vi har.
Tror vi är många som nu famlar efter något att hålla oss i, något att tro på, något att vilja. Vad kan vi göra mer än att famla? Hur kan vi göra våra röster hörda – som vi kvinnor försökte för femtio år sedan.
”Ååå, tjejer, vi måste höja våra röster…”.
Nu handlar det inte enbart om kvinnor, nu gäller det oss alla. Alla vi som vill ha ett samhälle där alla människor har lika värde, där vi förstår att vi har råd att ta emot flyktingar från odemokratiska samhällen. Där vi inser att jorden och världen är allas, och att den behöver oss, likaväl som vi behöver den. Där vi törs protestera mot terror och förtryck, där vi inte skäms – utan gör något.
beskrivarblogg 
Bättre att skämmas än att låta sig skrämmas … Eller nåt. Fast jag tycker inte att vi behöver skämmas egentligen, efter att ha ägnat rätt mycket tid och kraft åt att bidra både i debatt och handling till ett anständigt samhälle. Problemet är om vi tystnar och antingen inte vågar, eller inte ids fortsätta debatten. Den kan ju föras precis överallt och hela tiden och kanske, kanske bidrar ens kommentarer och frågor till att någon tänker efter en gång till. Hoppas jag i alla fall.
GillaGilla
Tack Karin – tror det är tystnaden som skammen kan föra med sig som skrämmer mig mest.
GillaGilla
Tack för dina ord. Det är viktigt att vi fortsätter att tala om jämlikhet och solidaritet och rättssäkerhet samt lyfter fram hur människor som migrerat till Sverige bidrar till att upprätthålla kommunikationer, sjukvård, omsorg om äldre och barn, kultur och teknik. Att det är det ekonomiska systemet, en oreglerad kapitalism som skapar stora sociala klyftor och en ökad fattigdom och utarmning av såväl landsbygd som storstädernas ytterområden. Vi som levt under många decennier vet att en annan syn på medmänniskor och ett gemensamt samhälle är möjligt.
GillaGillad av 1 person
Gunilla – tack för dina ord! Ett gemensamt samhälle är möjligt, och vi måste ta oss dit igen.
GillaGilla