Söndag sent i oktober, fortfarande. Blåser, också fortfarande. Och jag sitter här vid datorn och skriver, bara för mig själv. Ingen annan ska läsa, bara jag. Åtminstone inte innan jag bloggar orden.

Vad är så viktigt att det bara tål att läsas av mig, först? Än vet jag inte, men skriver. Kanske ser jag eller förstår, så småningom. När jag slutat skriva.

Råd från författare: skriv det som bränner, skriv det som är sant, det som är ditt, det du inte kan låta bli att skriva. Hjälpsamt? Inte just nu. Ser när jag tittar på dokumentet att jag ägnar mig åt stycken som bara innehåller två rader (utom det här).

Fiskar upp en bananfluga ur min Dry Martini.

Sam Carlquist, poet, skriver i en dikt idag ”Flera tusen gånger har jag skrivit samma dikt i hopp om att närma mig den riktiga”. Andra författare säger ungefär detsamma, att skrivande människor, författare, berättar samma historia, sin historia, i olika form hela tiden. Jag tror att det är så. Visst kan vi döpa om, klä annorlunda, byta geografi och släkt – men ändå vill vi hela tiden komma närmare ’den riktiga’ dikten, meningen, romanen.

Är min historia, min upprepade om än smått över tid förändrade historia intressant för någon annan än mig? Vad får oss/mig att fortsätta skriva? Hoppet om att hitta den riktiga dikten/romanen? Är det meningen med livet som jag och andra är ute efter? Meningen med mitt liv? Förklaringar som gör livet mera meningsfullt? Förståelse, ödmjukhet, tacksamhet, acceptans innan döden suddar ut alltihop? Än vet jag inte.  Än är jag nyfiken, än vill jag leva tills jag dör, leva mera och uppleva mera, skriva mera, läsa mera.

Löven snurrar i luften utanför mitt köksfönster, de talar om att det är sent i livet även för träd. Samtidigt tar sig nya träd upp där de inte borde, längs altanplanket och i pallen där jag inte odlade någonting i år. En ringblomma odlade sig själv, och gladde mig. Nu har jag petar ner vitlöksklyftor, det visar sig om det blir någon skörd nästa höst. Liv, och fortsättning.

För att det här livet också ska fortsätta ska jag nu steka ett par brödskivor i smör, skiva de förmodligen svartkokta äggen, och göra räkmackor med hovmästarsåsen som är kvar sedan jag åt krabba.

Det blev gott, jag lever ett tag till, åtminstone om det bara beror på näringsintag.