Måndag 24 oktober 2022, hänger lakan till tork utomhus. Det blåser, så det kanske fungerar. Plockade svamp med syrran i helgen, och har nu förvällt trattisar och ett par små gula. Skönt, vackert väder efter en mycket dimmig morgon i Uppsala. God lunch hos andra syrran innan jag for hem igen, före mörkret.
Kommer inte igång med mitt Kristina-skrivande, kanske går det bättre när skrivkurs nr 2 startar 1 november. Läser Bodil Malmstens Så gör jag. ”Låt inte bedömningen, domaren i dig, eller utanför, komma in medan du skriver”.
Vaknade i natt med orden ”han stillar all min längtan” i huvudet.
De är hämtade från Gardenia, sista föreställningen i en dragshow och en film som sändes 2015 i SVTplay. ”Vi är gamla och vill ändå bli älskade.” Då var jag yngre än jag är idag, ville bli älskad och var det emellanåt. Nu finns ingen som stillar all min längtan. Den finns kvar, den är suddigare i konturerna och energin i den varierar. Sorgen i kärleken fanns också i den där filmen, han som stillade all längtan var på väg att återvända till sitt hemland för att försörja familjen där.
Den förståndiga säger antagligen att ”det är bara du själv som kan stilla din längtan” – det är kanske sant, vet inte. Begrava den, bedöva, lägga undan, distrahera den? Det kan jag.
Är den kanske själva förutsättningen för liv, att vara levande? När längtan är stillad, när den inte aktivt kräver någonting, är det då kanske dags att dö? Det vet jag förstås inte heller, men jag minns den gamla mannen, hans kärlek och hans sorg.
Mysteriet i det självklara som är åldrande blir allt starkare ju äldre jag blir. Döden gör mig oftare sällskap, i tankarna och i livet. Därmed också sorgen. Självklart det med, och obegripligt. Numera en röd tråd mer eller mindre synlig i allt jag skriver. Jag skymmer sikten med prat om middagsmat och svampplockande, tvätt som torkar utomhus, vedspis som inte vill det jag vill. Eller så skriver jag om irriterande yttre förändringar, skäggstrån och rynkor, stela leder och kroppsligt förfall.
Just nu fladdrar mina lakan uppmuntrande på strecket mellan träden utanför mitt köksfönster. Rena lakan är nog ett tecken på att jag tror mig vakna levande även i morgon, sängen är nybäddad. Marken därute är täckt av gula löv. Också det ett löfte om liv igen, om några månader. Liksom en modig ringblommeknopp i odlingspallen.
beskrivarblogg 
Käre värld, så vackert och insiktsfullt du skriver. ❤ ❤ ❤
GillaGilla
Kära vän, tack.
GillaGilla
Tack för att du berättar och delar. Jag kommer att längta så länge jag lever. I svåra tider är drömmar och fantasier extra viktiga. Jag tror att mina dagar mest består av fantasi. Resten är rutiner. Och som konstnär finns det så mycket som man kan göra med sin fantasi. All förändring börjar i en dröm eller fantasi som man vill förverkliga i något realistiskt. Och man kan vila i sin längtan och leva i sitt flöde. Se vad som händer när livet får komma till en. Dom små vardagliga sakerna som man lägger märke till får stor betydelse. Någon frågar hur man mår, någon önskar en lycka till, en trevlig stund, att skratta tillsammans, att kunna promenera hem.
Jag tror att det var någon poet, kanske Erik Lindegren, som skrev ”att skjuta sin längtan framför sig som en vårens mur. Och veta att det bästa och det värsta återstår.” Rätta mig om jag har fel.
GillaGillad av 1 person
Tack Maria, för ord och tankar och poeten som skjuter sin längtan framför sig – en fin bild, längtan är med oss hela vägen
GillaGilla