”Tag Tulo i tid”

Har tagit in torr tvätt. Och borde sopa trappen igen, men hoppas på att vinden gör det åt mig.

Kan jag sluta längta, och ändå fortsätta leva, vara levande? Eller är min längtan så stark i mig efter ett långt längtande liv, att jag aldrig slutar längta? Riktigt vad jag längtar efter är inte alldeles klart. Ingen tydlig ’målbild’.

Just nu prosaiskt nog en tät ytterdörr och en fungerande vedspis, vem mer än jag längtar efter en vedspis? Kanske alla med skyhöga elräkningar.

Nå, jag längtar också efter gemenskap, efter en man att älska och älskas av, efter någon att leka med, spela canasta med, laga mat med, prata med om livet och döden och kärleken och längtan. Det blev mycket ’med’, och det längtar jag efter. Samtidigt som jag värderar min ensamhet högt, ofta – men inte alltid.

Skriver inga önskelistor längre. Men när jag gjorde det, var de också uttryck för längtan. Åren med mitt spelmissbruk handlade mycket om ekonomi och allt som mitt spelande hade förstört. Där är jag inte nu. Är det ungefär samma sak, att önska sig och att längta?

Bodil Malmsten om ”Tag Tulo i tid” – … ”kvinnan i dikterna (Damen, det brinner), hon är så sorglig. Bara sitter vid fönstret och tittar på ”Tag Tulo i tid”-skylten och väntar på en man. I stället för att bara ge sig ut och springa.

Den sortens passiva kvinnobild vill jag inte sprida.

Men lagt kort ligger och går inte att ta tillbaka.”

Här skrattar jag högt. Det är väl den sortens kvinna jag är, utan Tulo-skylt. Sitter och väntar i stället för att ge mig ut och springa.

Hon säger också om skrivande, att ”det som får stå kvar ska vara resultatet av ett val”. För min del är det så ibland.

Lånade la vie devant soi av Emile Ajar av syrran. Vet att den finns som film med Sophia Loren, en film som båda mina systrar säger är bra, de var imponerade av Lorens skickliga rolltolkning (som var långt ifrån de fördomar vi kanske har om denna vackra italienska kvinna). Men jag vill försöka läsa boken på franska innan jag ser filmen. Har plockat fram mitt fransk-svenska (och tvärtom) lexikon. Det lär behövas.

En annan film båda rekommenderade, på franska, var Omständigheter. Den ska jag leta på. Bygger på en självbiografisk roman av Annie Ernaux, L´événement. Men den får vänta lite. (Alla dessa franska accenter, ska det inte i stället vara versalt E utan accent i événement?, hallå, kära syster, som kan franska.)

En liten enveten bananfluga far omkring mig, den låter sig inte fångas. Kanske kan jag börja beundra livskraften, i stället för att irritera mig på att den valt att bo här.

Vad för den här texten framåt? Gör något det? Det sägs (Bodil M och många andra) nämligen vara fundamentalt för en skrivande människa, att förmå skriva något som för det skrivna framåt, något som driver läsaren att läsa vidare.

Den som skriver bör skapa förväntningar (positiva eller negativa) hos läsaren. Plantera antydningar, gestalta skeenden snarare än berätta, få dialogen människor emellan att leva. Ta till en cliffhanger, om nödvändigt. Hur ska det gå??

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Tag Tulo i tid”

  1. bergalott skriver:

    Jag har en fundering:
    ”att bibehålla sin identitet”, som människa när allt fallerar utom kontroll. När den avslöjande ensamheten visar sin fula nuna och kräver eftertanke och reflektioner i sista stund, eftersom vi inte hunnit med det tidigare.

    Vad gör vi? Krampaktigt eller naturligt, jag vet inte, men vi klamrar oss fast i allt tillgängligt. Utövar socialt umgänge i den mån vi har tillgång – utövar våra tillgångar av vår egen kreativitet – köper gåstavar – miljöombyte om vi kan – osv.

    Jag funderar nog på varför vi är så rädda för att tappa vår identitet. Vad vi står för och så småningom stod för.
    Ensamhetsresan före döden tror jag är en tripp över just vår egen identitet. Vem var jag – hur – varför och alla de val som ledde hit och dit. En enda; antingen glädjetripp eller en sorgetripp.
    Som tur är behöver inte alla uppleva att vara ensam. Det beror på vem som dör först.

    Eller som gumman sa till gubben sin. ”När en av oss två dör, ska jag köpa en kiosk!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s