Onsdag 26 oktober 2022 – ont i halsen i natt, nu känns halsen bättre, men jag nyser. Förkylning på gång.

Har klippt ner de engelska pelargonerna, blommor som inte ruggar står nu i små vaser lite här och där och gläder mig. De vanliga röda pelargonerna står i gästrummet där det är kallt, en blommar, den andra inte.

Tar fram ris ur frysen, lägger trattisar i blöt, skär lök och vitlök – alltihop ska stekas till middagen, liksom en lokalproducerad fläskkotlett. Vet att den är god, har ätit den sorten tidigare. Får ett infall och skivar ett par palsternackor tunt och lägger i lök- och svampröran. Lite salt och svartpeppar. Tror att riset får stekas för sig… En senare fråga.

De flesta av löven på altanen är bortsopade, nya tillkommer fortfarande hela tiden. Linden vid min parkeringsplats är ännu inte kal.

Brevlådan tömd, Icas Buffé och Arbetaren. Gillar kombinationen.

Långkalsonger under mjukisbrallorna idag, och T-tröja under den långärmade, ulltofflor på fötterna. Kallt inomhus, runt 15 grader. Ingen sol som gör det lite varmare. Elementet i köket står på 17 grader och stretar på.

Laddar ner tidningen Skrivas gratisPDF om att skriva noveller. Har stort nöje av att läsa Hans Gunnarssons novell, Sudan Småland. Ack den som skreve så!

Drömmer på franska om nätterna. Kan ord som jag inte vet att jag kan, och ofta har glömt när jag vaknar.

Dessutom, i natt, tog jag död på ett lejon som anfallit ett barn, med en potatisåder. Andra lejon slogs med stora Rottweiler-hundar lite längre bort. Barnet skrek, men var i övrigt ganska oskatt. Jag vaknade runt klockan fyra och undrade vad som pågick.

Det visade sig senare att sonen råkat trycka på fel telefonknapp, när han vaknade vid fyra-tiden. Och därför talade han in ett meddelande så att jag inte skulle bli orolig. Allt det där blev jag inte varse förrän i förmiddags, om natten har jag visserligen telefonen inom räckhåll, men inte hörapparaterna. Kanske hängde alltihop ihop.

Läser i Arbetaren om den spanska byn Marinaleda med 2 600 invånare, i Andalusien, som sägs vara den fattigaste delen av Spanien. I Marinaleda har nästan alla ett jobb (arbetslösheten är ca 10% här jämfört med nära 20 i resten av landet och i byarna i närheten), och alla har rätt till ett eget hus för minimum 15 Euro i månaden. Alla har samma lön oavsett befattning. ”Alla ska ha råd att bada”, devisen vid badbassängen i byn. Ett årskort kostar tre Euro.

De politiska motsättningarna skaver, men kampen för en annan värld fortsätter. Borgmästaren sedan 1978 har drabbats av en stroke, och är inte lika kraftfull som hittills. Senaste valet vann han knappt. Vad som än händer är detta en fantastisk glimt av vad som är möjligt, om de flesta vill ungefär samma sak – ett samhälle för alla.

Arbetaren är en läsvärd tidning, den ger mig artiklar och information som inte återfinns annanstans. Och den fyller 100 år i år. Kostar 59 kronor i månaden.

Buffé hurrar för hösten.