Grått. Två unga män går runt och sätter ner stolpar till vildsvinsstängsel. Tydligen har de vissa problem att bestämma sig för hur de ska bete sig runt ”min” tomt. Det visar sig.

Har skrivit ut skrivkurs-papper om att TRÄNA – utmanande startmeningar. Och jag tittar på alla papper, kursens och mina egna, som ligger i högar på köksbordet. När och hur ska jag få någon ordning på alltihop – ska jag ta med mig flera kg papper ner till Juan les Pins? Och tro att något ska hända där som gör att jag gör färdigt?

Kalvfärsen till kålpuddingen tinar långsamt, kålen är brässerad med lök och purjo och väntar på att blandas. Tulpanerna, de nio, är trist ljusrosa. Har kapat dem lite idag också, de växer fort.

(Fulskriv 5 minuter – några gamla meningar som jag skrivit för länge sedan. Börjar med dem.)

Kvinnan som gick framför mig pratade högt i sin telefon. ”Nej, jag är ute med hunden just nu, du vet ju att han behöver gå ut ungefär den här tiden.” Hon lät irriterad, och avslutade hastigt samtalet.

Det fanns ingen hund inom synhåll, ingen hund sprang lös omkring längs vägen, kvinnan var inte heller direkt klädd för hundpromenad. Varför ljög hon, vem ljög hon för och vart var hon på väg?

Medan jag själv gick hemåt funderade jag på det jag sett och hört. Hon hade pratat med någon som ville veta var hon var och vad hon gjorde. Hennes man? Föräldrar? Arbetsgivare – det fanns många möjligheter. Vem det än var ville hon inte säga sanningen – att hon var på väg någonstans, kanske för att möta sin älskare.

Hon blåljög. Hon hade låtit irriterad, och hon såg fortsatt sammanbiten ut när hon gick vidare och vi skildes åt. När jag kom hem ville jag genast berätta för Peter vad jag hade upplevt, men han var inte hemma.

Min fantasi snurrade till – kanske var han och kvinnan på väg till ett möte, snart skulle han nog ringa och säga att han blev sen. ”Ett möte på jobbet.” Jag kollade telefonen som jag haft avstängd. Ett meddelande, från Peter. ”Ett jobbmöte, jag blir sen, ät du. Jag äter något på vägen hem.”

Ett sammanträffande? En bekräftelse på mina fantasier? Hur kom det sig att jag alls kommit på idén om de två tillsammans? När jag tänkte efter hade kvinnan liknat någon jag kände. Jag insåg att hon var ganska lik mig, bara ungefär tio år yngre. Det här började kännas otäckt.

Här tog tiden och orken slut, inte blev det varken gestaltande, miljö eller särskilt tydliga karaktärer…

Nu står i alla fall en kålpudding i ugnen, och jag funderar på om jag blir instängd eller utestängd (som vildsvinen) av de pålar som sätts ner i marken runt tomten. Elstängsel lär ska komma upp. ”Gated community”, inte för att stänga ute oönskade invandrare i ”fina” områden, men kanske samma fenomen, vildsvinen är kanske oönskade invandrare de också…

Drömde i natt om en vän (S i Skåne) som skrev för hand med en vacker reservoirpenna. Vad vet jag inte, men han sjöng/nynnade en melodi och han var så lycklig, så glad. Förstod för ett tag sedan (via FB) att han har problem med synen.

Allt oftare handlar mina drömmar om människor från för länge sedan. Inget märkligt med det, jag är tillräckligt gammal för att ha många mer eller mindre starka minnen av människor jag mött.