Jag sitter i köket och skriver. Inget speciellt, inte något bokmanus, bara skriver för att skriva. Känna hur det känns att ha fingrarna igång på klaviaturen, se orden växa fram på skärmen. Jag vaknade alldeles för tidigt, efter en natt med flera vakenstunder. Kroppen känns stel och ovillig, men jag har ätit frukost och fått eld i vedspisen. Himlen ljusnar utanför fönstren, om man kan kalla det heltäckande grå för ljus. Men än lyser de två ringblommorna i odlingspallen vackert brandgula, även om frosten har tufsat till dem.

Idag ska jag se till att få vinterdäcken uppför backen från källaren till bilen och in i bilen. I morgon ska äldste sonen byta däck åt mig. Någon gång under dagen ska jag också se inspelningen från gårdagens zoom-möte med skrivgruppen. Jag deltog inte, ville inte. Får försöka ta till mig klokskaperna idag i stället. Fortfarande är inte alla böcker på rätt ställe i bokhyllorna, det är bokhögar både här och där.

Och yngsta syster min har covid. Inte alltför svårt, men dock.

Nu ligger fyra däck i bilen, i morgon åker jag till sonen och äter middag och sover över, för att slippa köra i mörker. Trodde jag skulle köra däcken i skottkärran, men den visade sig ha punka… rullade dem i stället uppför backen utan att halka på löven, och baxade in dem i bilen. Min lilla Opel Corsa rymmer mycket om man fäller ner baksätet.

Har flyttat några bokhögar till hyllor, men nu räcker det för idag. Kroppen behöver inte mera motion.

Det ser en aning bättre ut idag…