Fingrarna hittar sina positioner på klaviaturen. På datorn, inget musikinstrument. Men resten visar sig inte. Jag testar att fulskriva, och visst blir det ord då, men innehållet är det inte mycket bevänt med. Just nu undrar jag bara hur många yngre läsare (som om jag har sådana) som förstår ordet ”bevänt”. Sondottern var tveksam till ordet ”förhärligande” häromsistens, men gissade sig fram.

Antagligen är mitt språk mycket daterat, jag har skaffat mig det under ett långt liv, och har helt missat de ungas språk idag. Talar inte om rap, det lyssnar jag aldrig till och har heller ingen önskan att förstå eller lära mig. Jag får klara mig resten av livet utan den vokabulären. Men vanliga unga människor, hur låter de? Finns det vanliga unga? Finns det vanliga gamla? Finns människor utan åldersepitet (ännu ett sådant där ord)? Människor som enbart är just det, människor.

Jag är gammal, jag är kvinna (talar om det för mig ibland, när ingen annan gör det). Jag pratar när jag har någon att prata med, annars händer det att jag pratar med mig själv, högt. Och tror därför inte att jag redan är dement. Jag skriver, åtminstone ibland, åtminstone så här.

Men jag drömmer om att skrivandet skulle ockupera mig så att jag glömmer ensamheten, glömmer hur gammal jag är och hur kort min framtid förmodligen är. Glömmer att göra mig en Dry Martini när det börjar mörkna utanför fönstren – bara därför att jag är fullt upptagen med att skriva min bok. En berättelse om en gammal kvinna som vill leva så länge det är möjligt, och sedan dö levande. Att leva innebär också att älska, våga älska, igen. Mot alla odds.

”Dansa på schavotten” kallade den äldre författaren som jag just glömt namnet på, när han vågade sig på att älska sin ännu äldre kvinna. De gjorde det och fick några goda år i slutet av åtminstone hennes liv. Vet just nu inte om han fortfarande lever.

Men, för att dansa vill åtminstone jag helst ha en danskunnig partner. Jag dansar ibland ensam, bara för musiken och rörelsen – men älskar att falla in i den rytm två som tycker om att dansa med varandra kan hitta. Den rytmen har aldrig varit vanlig i mitt liv, nu saknas den helt.

Mitt minne har sina tomrum, men via ett som vaknade till liv kom jag fram till att den äldre kvinnliga danspartnern ovan var Sigrid Kahle, och den äldre mannen var Carl-Göran Ekerwald. Så nu vet ni, och jag med, en stund. Jag lär mig att han nog fortfarande lever och nästa år (i så fall) fyller 100, bor i Östersund. Önskar den modige mannen ett gott liv och när det är dags, ett gott slut.

Solen har gömt sig, kanske gått ner när klockan är två denna söndagseftermiddag. Karin är på Arlanda för hemfärd. Jag kör en tvättmaskin och skriver lite. Är väldigt glad och tacksam för de samtal vi haft, för gårdagens guidade meditation som lät mig möta både mamma och mormor. För tröttheten efteråt, för fantastisk risotto med svamp och stora räkor – jag tror jag kommer att våga mig på att göra risotto själv, har nu avorio-ris i skafferiet. Tror det stavas så.

Tack Karin.

Hoppas det är tillåtet att låna den här fina bilden!