Hon satt där varje dag nu i december, vid köksbordet med datorn igång. Postkodlotteriet hade skickat ett julkort och annonserade om vinster som skulle kollas. Så hon gjorde det, ingen vinst, inte någonsin. Men det var något att göra varje dag fram till jul. Som att tända det danska julljuset och försöka bränna det bara en dag, varje dag. Igår hamnade hon och ljuset plötsligt på dag sex, det var dag fyra… Värmen från el-elementet under fönsterbrädan där ljuset stod rubbade ordningen.

Flera gånger denna dag försöker hon få vedspisen att brinna. Ljusstumparna försvinner, veden brinner lite, men inte tillräckligt förrän fram på eftermiddagen.

Nu värmer hon risotton från igår, med extra vegan grated cheese och kokosmjölk. Blir nog bra idag också. Tvätten hänger både på torkställningen och över spisen, hon intalar sig att handduken inte blir sotig. Den har den gamla Arla-devisen ”Lev filharmoniskt”, ett minne från länge sedan. Numera är Arla inte som då, och inget annat heller för den delen.

Karin är på väg hem till Köpenhamn, efter några dagar här i ett grådimmigt Roslagen.

Vi som inte setts på drygt 20 år, och då bara kort i samband med en Human Element-update. Vi minns båda en kväll på en stig nära husen på Westerbeke, utanför San Fransisco, och att vi möttes. Ett möte som nu lett till att hittat varandra igen, eller kanske hittat varandra. Tror vi är ömsesidigt glada åt vårt möte i nutid.

Vi minns våra vänner från då, fyller i där den ena eller andra har glömt, skvallrar och skrattar, värms av den kärlek som fanns. Som finns. För d gör ju det, finns fortfarande utan att den på något sätt måste manifesteras. Den finns i oss som var där, som fick den. En stund i livet.

Saknar den sortens liv, som är så långt ifrån det nuvarande. Där gick vi in i oss själva och försökte hitta oss. Som om vi vore bortsprungna. Ibland var vi ju det, förlorade i något livsdrama som då var avgörande. Ibland bara knallade vi omkring i okänd terräng, och någon gång hittade vi hem.

Nu menar jag mig vara hemma. Men ensamt hemma. Vill vara här, vill inte vara ensam. Jag räcker inte till för hela mig. Jag behöver motstånd, inspiration, flams och glädje utan att jag korrigerar och rättar till. Vill dansa, är rädd för att dansa med fel människa. Fast det är antagligen inget att vara rädd för, det lär inte bli mycket till dans.

Karin möts på Kastrup av sin man. Om jag flyger någonstans möts jag av Ingen. Det är inte synd om mig, men det är så. Ingen är osynlig, pratar just inte hörbart, kanske kan Ingen ibland lotsa mig rätt i förvirrande anvisningar om hur och med vad man tar sig vart. Är inte pålitlig.

Jag har lärt mig hur ”Amager” uttalas på danska. Och berättat hur ”Askim” ska sägas. Vi leker med ord, och roas av hur lika och olika våra språk är. Svenska ”komma till skott” sägs på danska ”komma til sagen” (förmodligen felstavat).

Etc.

Stretar på med vedspisen som verkar ta sig. ”Ta sig”, ett konstigt uttryck för att ”börja brinna”.

This photo is borrowed from Pexel…