Bästa vägen till Muckle Flugga

Halv tre, söndagen före jul. Vad har den här dagen fått mig att tänka på?

Nyss trodde jag att jag visste, nu gör jag inte det. Jo, en vän på FB som nu vet att hon har bröstcancer att klara av. Värjer mig mot att använda ord som kamp och kämpa, det handlar kanske mera om att stå ut, utan att veta hur det går. Försöker tänka mig in i hennes liv just nu, kan inte. En annan vän har försvunnit från FB, efter hennes älskades självmord. Det tror jag att jag förstår – men inte vidden av hennes saknad, hennes förlust. Hur kan hon som lever gå vidare?

Jag sysselsätter mig med beslut om middag, ugnspannkaka med bacon och lingon. Mest beroende på att jag har bacon och mjölk och ägg som behöver konsumeras. ”Som behöver konsumeras” – vilket uttryck för svensk lyxkonsumtion. I kyl och frys gömmer sig mera.

Ser Sicilien-teve om det skånska paret som köpte Pallazo Cirillo och gjorde om, gjorde rätt och gjorde allt möjligt annat med det förfallna stora huset. Tycker om deras prat om hur de ska fixa allt som ter sig omöjligt att fixa. Blir avundsjuk på deras gemensamma ansträngningar, ”dedication” på engelska, hittar inte svensk motsvarighet. Vilket par, vilken kärlek och beslutsamhet, vilken överlappande förståelse för varandra. Tror jag, vill jag tro.

Har idag enbart mig själv att lita till. Jag räcker inte långt, är för försiktig, för ”nej”. För rädd fortfarande?

Yngsta syster ringer och berättar att ännu en av kusinerna är död. Tänkte på henne (kusinen) igår, och visste faktiskt inte om hon levde eller inte. Nu vet jag. Vi dör, en efter en.

Syrran är den som håller kontakten över år utan kännedom om de andras liv. Eller död. Jag gör det inte, står inte i någon kusins telefonlista för den man ska ringa, om. När. Jag har förlorat en syster, men har inga föreställningar om hur det kan kännas för någon annan att en syster eller bror dör. Mina systrar har också förlorat en syster. En av systrarna har förlorat ett vuxet barn, som jag. Vet bara att mina levande systrar är viktiga. De får inte dö före mig, det får inte mina två levande söner heller.

Det är tisdag, snön försvinner, ett par grader varmt och halt utanför dörren. Gick just till brevlådan och hämtade hörbatterier. Eldar. Amaryllisen försöker få plats med knopparna på stängel nr två, lite trångt för åtta stora klockor. Djupröda.

Provar chinos att ta med till Frankrike, de är för små. Tar fram sådant jag tror mig behöva. Plockar.

Ny ryker spisen igen, jag lade in ett för stort vedträ som bara ligger och glöder. Vädrar. Har satt på fläkten, måste komma ihåg att stänga av den också. Hör den inte utan hörapparater.

Hämtar yngste sonen i Sundbyberg på julafton för färd till äldste sonen. I mitt hus blir det inte mera jul än den en julstjärna och en amaryllis skapar, ljus på köksbordet har jag alltid (utom kanske i varmaste sommaren).

Risotto med champinjoner till middag, ur frysen. Ska bara blöta den en aning med lite vitt torrt vin. Kommer ihåg att ta fram några gambas också.

Läser ut Millie Birds bok om döda saker. Hon, Maskinskrivaren Karl och Agatha for tvärs över Australien i sökandet efter Millies mamma. Jag inser att jag aldrig kommer att besöka Australien, eller New Zealand, eller Afrika, eller Asien. Har fullt upp med Europa, alltför många länder återstår att utforska. Italien är bara ett exempel. Många länder vill jag inte åka till, av olika skäl. Ibland politiska, ibland ekonomiska (min ekonomi). Ibland för att det helt enkelt är för lång flygresa, orkar inte sitta still (ens med korta promenader i planet) många timmar.

Island är vackert och annorlunda, men jag längtar inte dit. Längtar gör jag däremot till Shetland, och öarna där vikingar fanns för länge sedan. Är fascinerad av alla ortsnamn med ”nordiskt” ursprung, och minns att jag förundrades när jag läste korrekturet på Hans Alfredssons och Kim Meurlings bok Bästa vägen till Muckle Flugga för många år sedan. Dit vill jag.

Efter nyår åker jag till Frankrike, Provence och Juan les Pins. Inte för att just den platsen utanför Nice lockar mera än många andra, men för att jag där kan bo till rimlig kostnad, och slippa vinter i Sverige. Den vi redan haft räcker för mig. Jag och mannen min var där för länge sedan, och jag minns matmarknaden i Antibes med glädje. Ficktjuvarna var inte lika kulInser att Juan les Pins är ”nerstängt” eftersom turistsäsongen inte är nu. Det gör mig inget. Ser fram emot promenader, goda måltider, kanske någon loppis som är öppen också off-season. Lugn, ro och skrivlust. Minnen. Tacksamhet och saknad.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s